Hjärtnebulosan - Arvid Emtegren

Arvid Emtegren har fotat rymden sedan 2019 och den här bilden togs under tre kalla januarinätter i Sundsvall 2021 genom ett teleskop. 

Hjärtnebulosan, eller IC 1805, är en emissionsnebulosa i stjärnbilden Cassiopeja, som ligger på ett avstånd av 7 500 ljusår från jorden. Emissionsnebulosor är moln av joniserad gas som lyser med sitt eget ljus.

Nebulosans fullständiga form är lätt att upptäcka med moderna teleskop men på 1800-talet gick enbart de ljusstarkaste delarna att se. Detta ledde till Hjärtnebulosan först listades som flera olika nebulosor. Nebulosan lyser starkt i röda våglängder på grund av upphettad vätgas. Tittar man uppe till höger i bilden kan du även se den lilla planetariska nebulosan WeBo 1 (PN G135.6+01.0) med sin ovanliga ovala form.

Emissionsnebulosor är normalt stora formationer som i huvudsak består av joniserad vätgas. Dessa nebulosor är födelseplatsen för nya stjärnor. Unga stjärnor i emissionsnebulosor exciterar den omkringliggande gasen så att den lyser. Detta gör emissionsnebulosor väldigt lätta att se, oftast har de en rödaktig färg på grund av vätet. Om andra ämnen också existerar kan detta ge upphov till färgsprakande objekt. 

Läs mer om emissionsnebulosor här

Bildeknisk information

Optik: Celestron RASA 8", 400 mm f/2

Montering: Sky-Watcher EQ6-R

Kamera: ZWO ASI1600MM Pro

Exponering:

60x180 s Hα,

88x180 s SII,

65x180 s OIII,

totalt 10,7 timmar.

Bilden är fotograferad genom tre olika smalbandiga filter som släpper igenom ljus från joniserat väte (Hα), syre (OIII) respektive svavel (SII). Dessa är sedan i bildbehandlingen mappade till rött (SIII), grönt (Hα) och blått (OIII) enligt den så kallade Hubblepaletten. 

Fotograferad i Sundsvall under tre kalla januarinätter 2021 (17:e, 18:e och 26:e januari). Under den kallaste natten sjönk temperaturen ner mot -22°C.

Vad är roligast med att fota rymden?

När det gäller rymden och astronomi generellt är det mest fascinerande när man börjar fundera över storleken. När man kan nudda vid tanken att det finns nästan oändligt mycket där ute som vi vet så lite om.

När det gäller djuprymdsfoto specifikt, alltså långa exponeringstider ofta i kombination med långa brännvidder, så är det en stor teknisk utmaning att få allting att fungera. Denna tekniska utmaning tillsamman med kreativiteten som krävs när det gäller komposition och framför allt bildbehandling är nog det som lockar mig.

Tips till andra som vill fota rymden? 

Börja smått med utrustning som du redan har (systemkamera med vanligt objektiv funkar bra). Sen ligger minst halva jobbet i efterbearbetningen.

Hur känns det vara en av vinnarna?

Mycket hedrande, jag vet hur många duktiga astrofotografer det finns i vårt land!