Andromedagalaxen - David Björkén
David Björkén hade några objekt i huvudet när han åkte ut där M31 var förstahandsvalet. Prognosen visade att det skulle klarna öster om Jokkmokk, så han åkte ut till en plats med lite ljusföroreningar öster om Jokkmokk, strax söder om Muddus nationalpark. Förhållandena var bra för att fota Andromeda och stördes inte av norrskensaktivitet som pågick i norr.
Andromedagalaxen, även kallad M31, är Vintergatans närmaste granngalax. Det är en spiralgalax precis som Vintergatan och är svagt synlig för blotta ögat i stjärnbilden Andromeda som även givit den dess namn. Den ligger på ett avstånd av 2,5–2,9 miljoner ljusår från Vintergatan och teleskopiska observationer av galaxen gjordes redan år 1612 av Simon Marius.
Andromeda och Vintergatan befinner sig på en kollisionskurs med en hastighet på cirka 120 km/s. Om cirka tre miljarder år kommer de sannolikt att krocka och resultatet blir förmodligen att de smälter samman till en enda stor elliptisk galax.
M31 är känd för en tät och kompakt stjärnhop mitt i sitt centrum. I ett stort teleskop kan man se den som en stjärninbäddad kärna i det diffusa omgivande ljuset.
Läs mer om Andromedagalaxen här
Bildteknisk information
Bilden är fotograferad norr om polcirkeln den 6 februari 2021 nära Suovdávrre mellan Messaure och Nattavaara. Temperaturen under kvällen var ca -20°C. Bilden består av 24 stycken 300 sekunder långa exponeringar. Fotografen har varit aktiv sedan hösten 2019, men skaffade sin astrokamera i december 2020.
Astrokamera: ZWO ASI2600 MC Pro
Refraktor: Sky-Watcher Evostar 80ED DS-Pro
Montering: Sky-Watcher EQ6R-Pro
Filter: Inget filter är använda.
Total exponeringstid: två timmar.
Efterbearbetning: stackade i AstroPixelProcessor och processade i StarTools.
Vad är roligast med att fota rymden?
Det är helheten. Att komma till platser som är relativt opåverkade av ljusföroreningar och att uppleva en riktigt mörk stjärnhimmel där vintergatan sträcker ut sig som en tydligt band över himlen och ljussvaga objekt som Andromedagalaxen tydligt kan skönjas med blotta ögat. När jag står ute helt ensam och tittar upp mot stjärnhimlen en sån natt kan jag få en närmast hisnande känsla inom mig. Naturupplevelsen är också väldigt viktig. Jag fotograferar oftast från områden i närheten av världsarvet Laponia, ibland får jag sällskap av någon nyfiken ren. Det är ofta kallt med temperaturer ned mot -30 grader och nästan varje gång så uppträder någon norrskensaktivitet på himlen. Astrofotograferingen är en del i detta; att fånga fotoner som varit på resa under väldigt lång tid. Varje fototillfälle blir också ett tillfälle till reflexion över vår plats i kosmos.
Tips till andra som vill fota rymden?
Astrofoto är väldigt tekniskt och kan ibland vara väldigt frustrerande så i början är det att rekommendera att välja utrustning som är förlåtande. En refraktor, en stabil montering och en bra kamera är en bra grund att börja med. Man behöver lära sig rutiner som fungerar när man är ute i mörkret och metoder som behöver så lite problemlösning som möjligt. Det är viktigt att lära sig efterbehandla bilderna så att man kan få ut så mycket som möjligt av den data man samlat in.
För min egen del var jag tvungen att lära mig behärska astrofoto i sträng kyla, vilket innebär att jag måste testa mig fram med utrustning och lära mig rutiner och metoder som fungerar i sträng kyla. Ge inte upp även om det känns kallt att bege sig ut. De flesta av mina bilder är tagna i temperaturer under -15-20 grader. Om man har mörka himlar nära sig, så tycker jag det är värt att åka ut.
Hur känns det att vara en av vinnarna?
Fantastiskt roligt och inspirerande. Under alla timmar jag tillbringat ute i mörkret i sträng kyla denna vinter hade jag aldrig kunnat föreställa mig det. Det gör mig än mer inspirerad att när mörkret är här igen att åter bege mig ut för att försöka fånga himlavalvets fantastiska objekt.