Mer än femtio år efter att den sista astronauten lämnade månens yta har vår silverglänsande följeslagare fått nytt liv. När Blue Ghost landade i Mare Crisium i söndags blev den ett bidrag från det andra privata företaget inom bara två månader att genomföra en framgångsrik månlandning. En bedrift som för bara några år sedan var förbehållen världens största nationer.
Skillnaden mot 1960-talets månkapplöpning är påfallande. Dagens månutforskning drivs av många fler aktörer och med betydligt mer vetenskapliga mål än under kalla krigets prestigekamp.
Kommersiella företag gör entré på månen
Blue Ghost, utvecklad av amerikanska Firefly Aerospace, bär på tio avancerade instrument från NASA som ska undersöka allt från mångrusets sammansättning till värmeflödet under månens yta. Om några dagar landar även Intuitive Machines andra månfarkost, IM-2, nära månens sydpol med både rovers och en hoppande drönare.
Det mest spännande med IM-2 är att den landar i ett område där forskare misstänker att det finns is. Om användbara mängder vatten hittas kan det förändra alla kalkyler för framtida månbaser.
Båda uppdragen finansieras delvis av NASA men genomförs av privata företag, en modell som drastiskt sänkt kostnaderna för månfärder och öppnat dörren för kommersiell verksamhet bortom jorden.
Nationernas månambitioner hettar upp
USA är långt ifrån ensamma på månen. Efter att ha landat Chang'e-6 på månens baksida förra året planerar Kina nu fler uppdrag till månens sydpol och siktar på bemannade landningar runt 2030.
Indiens rymdorganisation ISRO rider på framgångsvågen efter lyckade landning med Chandrayaan-3 år 2023 och planerar nya uppdrag, medan Japan investerar miljardbelopp i både robotiska och bemannade månprogram.
Det pågår en tyst kapplöpning till månens sydpol, där is och ständigt solljus i vissa kratrar gör området särskilt värdefullt. Den nation eller det företag som etablerar sig där först får ett betydande försprång i framtidens rymdutforskning.
Jakten på resurser förändrar spelplanen
Till skillnad från de första månfärderna, som främst drevs av politisk prestige, handlar dagens uppdrag om långsiktiga vetenskapliga och ekonomiska mål. Månens resurser, främst vatten i form av is, har blivit den nya guldruschen.
Vatten på månen är inte bara viktigt för att astronauter ska kunna dricka. Det kan också delas upp i väte och syre för att tillverka raketbränsle och en beboelig livsmiljö på månens yta, vilket drastiskt skulle sänka kostnaderna för resor längre ut i solsystemet. Detta koncept, att använda månens resurser istället för att transportera allt från jorden, kallas in-situ resursanvändning och ses som nyckeln till hållbar rymdutforskning.
Samtidigt pågår viktig forskning om hur människor ska kunna överleva längre perioder på månen. Strålningsmätningar från flera länders landare kartlägger riskerna, medan nya tekniker testas för att hantera det finmalda måndammet som skadar både utrustning och hälsa.
Från politisk symbol till framtidens språngbräda
När astronauter förhoppningsvis åter sätter sin fot på månen inom något år genom NASA:s Artemis-program, kommer de till en måne som har förvandlats från en politisk symbol till ett internationellt forskningslaboratorium.
Inom tio år kommer vi troligen ha flera forskningsstationer på månen, bemannade åtminstone delar av året. Teknikutvecklingen går så snabbt att det som verkade som science fiction för bara ett decennium sedan nu planeras i detalj av ingenjörer världen över.
I närtid blir det särskilt spännande under en solförmörkelse den 14 mars, när Blue Ghost-landaren kommer fånga unika bilder av jorden som skymmer solen, sett från månens perspektiv.
