Det är något magiskt med att gå ut en stjärnklar natt till en riktigt mörk plats. Långt bort från ljusförorenade städer. Himlen tar plötsligt en form många av oss inte är vana att se längre. Tusentals ljuspunkter, cirka 4 548 stycken för att vara lite mer exakt (plus minus ett par stycken beroende på årstid), i intrikata men oftast bekanta mönster. Man är nästan inte redo och många får existentiell ångest av bara tanken på att påminnas om hur små vi är i ett oändligt universum. Men vad ser vi egentligen när vi tittar på stjärnorna och vad ser andra livsformer om de tittar tillbaka på oss?
En stjärnas liv
När vi tittar på stjärnorna ser vi ljus som färdats genom universum för att till sist nå våra ögon. Ljuset har färdats olika långt beroende på vad vi tittar på och vi vet hur långt eftersom ljusets hastighet är känt och dessutom konstant, 299 792 458 meter i sekunden. Tittar vi på solen ser vi ljus som färdats i cirka åtta minuter för att nå oss, tittar vi på månen ser vi ljus som färdats i lite drygt en sekund. Vad detta innebär är att vi hela tiden tittar tillbaka i tiden, vi ser objekten som de såg ut för en sekund, åtta minuter eller en miljon år sedan. Vi får hela tiden snällt vänta på ”nästa avsnitt” att nå oss i serien om universum, inspelningen gjordes för länge sen.
Betelgeuse ligger 640 ljusår bort. Vi ser alltså stjärnan som den såg ut för 640 år sedan och därför kan den alltså rent teoretiskt redan ha exploderat och bleknat, inspelningen är gjord men vi ser det först i nästa säsong.
En kul sak man kan göra är att hitta sin födelsestjärna. Det är den stjärnan som befinner sig lika långt bort i ljusår som du är gammal. Det finns såklart listor för detta. Är du en bit över 34 år, som undertecknad råkar vara, är din födelsestjärna Jota Persei i stjärnbilden Perseus. När jag tittar på den från jorden ser jag stjärnan exakt som den såg ut för lite drygt 34 år sedan, tiden för min födelse.
Jonas Appelberg, kommunikatör på Rymdstyrelsen