Dagbok från Nordic CanSat på Andøya

Publicerad

2018-04-22

Uppdaterad

2018-05-30

Dela artikel:

Dagboken är skriven av Ylva Skilberg, lärare på Sunnerbyskolan i Nynäshamns kommun. Texten är sedan tidigare publicerad på EduGalaxen.

Det är drygt en vecka sedan vi kom hem ifrån tävlingen. Vilken resa det var, men resan började egentligen för över 1 år sedan. Jag gick CanSat-utbildningen i januari 2017. Då jobbade jag på ett science center och tanken var att jag skulle inspirera andra lärare till att börja programmera med elever och detta var ett sätt att göra det på. Under våren började jag att längta tillbaka till skolans värld och beslöt att börja arbeta på Sunnerbyskolan i Nynäshamns kommun. På skolan har eleverna profil 1 gång i veckan och jag startade upp en programmeringsprofil. Vi programmerade i Scratch, python och microbits. I november frågade jag 4 elever i 9:an om de ville vara med i CanSat. Jag hade inte läst på så bra så jag trodde att det var en tävling i Stockholm och om man vann den kunde man åka till Andøya Space Center. Tre av eleverna tyckte de lät kul och vi skrev ihop en ansökan. Vi hade inte jobbat med Arduino men tänkte att GPS kunde vara kul att testa. Vi funderade även på att använda accelerometern, men insåg rätt snart att vi inte hade riktigt koll på matematiken. Tiden gick och en dag dyker ett mail upp vi var antagna till Nordic CanSat som skulle utspela sig i Norge. OPPS!!! Jag hade inte talat med rektorn än….

Jag började med att tala med vår administrativa chef och förklarade som det var. Hon tyckte att det var bra idé och pengar kunde tas från ett visst konto. Hon skulle presentera allt för rektorn. Med positivt besked var jag på jakt efter en fjärde medlem. Jag utgick ifrån gruppen som tackat ja och insåg att den fjärde medlemmen behövde vara någon som gillar sociala kontakter. Jag frågade den fjärde eleven och den tackade ja. Nu kunde det roliga börja.

Vi satte igång och utgick ifrån CanSat-boken som vi arbetat efter under kursen. Att hitta rätt sensorer och beställa dem så att skolan redovisningssystem skulle fungera var inte lätt. Skolan kan inte beställa varor som ska med kreditkort om företaget ligger utomlands. Efter många turer så fick vi till slut allt och kunde börja bygga. Ofta kändes det som ett steg fram och två tillbaka. Tiden började närma sig tävlingsdags och eleverna la mer och mer av sin fritid i skolan. På påsklovet satt vi en dag och till slut fungerade allt. Nu skulle det bara ner i burken. Då passar det precis inte och vi ligger 100g under tillåtet viktspann. Panik och jämmerskri. Med hjälp av en utomstående resurs som kom med nya infallsvinklar fick vi till det.

Nu var det dags att resa. Två av eleverna hade aldrig flugit förut så jag hoppades att de skulle gilla det, det var två flygresor dit. Det skulle visa sig att med förseningar blev det flygplats häng i 5 timmar och tre flygresor. Sent kom vi fram till Andöya och direkt i säng för snart skulle äventyret börja.

Första dagen inleddes med presentationer. Vi insåg rätt snabbt att de andra lagen hade fantastiska idéer och upplägg. Inför lagets presentation fick vi en liten kris, eleverna ville inte gå upp på scen. Vi samlades och jag peppade. Ni är yngst och vi kommer från noll erfarenhet. De vi har gjort må vara enkelt, men vi gör det bra. Mitt fantastiska lag kliver upp på scen och börjar presentera, stöttar varandra och snart står de avslappnade och lockar fram skratt ifrån publiken. Wow! Det var så härligt att se. Resten av dagen ska laget själva förbereda sin CanSat för flygturen med drönare och vi lärare fick andra uppgifter att jobba med. Efter några timmar möter jag laget igen. Nu var de nöjda, vi var i princip färdiga när vi kom, så medan andra lag jobbade in i det sista för att få allt att fungera hade de haft en trevlig eftermiddag.

På kvällen skulle CanSat-lösningen godkännas. Lite nervösa klev vi in. Vi blev godkända, behövde endast korrigera programmet något. Inga problem, nöjda åkte vi till övernattningslokalen.

Väl på plats inser vi att på grund av batterifel på skolans dator bytte vi dator strax innan avfärd. Vi hade inte programmet sparat – katastrof! Snabbt försökte vi hitta delar av programmet via olika mail och sätta ihop ett nytt. Något bråkade och innan det fungerade ville vi inte ladda över till CanSat. Till slut sa jag att vi behövde gå och lägga oss och försöka lösa det under morgondagen. Tursamt lyssnade inte eleverna på mig. Det jobbade vidare och löste problemet inom en kvart. De fick en god natts sömn medan jag desperat försökte lösa situationen.

Vid frukost får jag reda på att det har löst sig och andas ut. Nu skulle endast CanSat ihop och vi skulle testflyga. Jag missförstår tävlingsledningen och tror att vi ska göra klart på ett ställe och sedan transportera oss ner till testflygningsområdet. När en timme gått, inser jag att vi är ensamma kvar och misstänker att jag förstått fel. Vi tar oss ner till testflygningen, vi har missat vår tid, men får en ny. Det är töväder med snöfall, så vi väljer att lägga CanSat i en plastpåse som skydd, medvetna om att det påverkar vårt data. Efter en lyckad testflygning ser vi fram emot finalen med spänning.

Efter lunch går vi till finalen i god tid. Dags för finalflygning. Lite snö gör att vi får vänta men sedan är det äntligen dags. Med drönares hjälp släpps vår CanSat från 275 m höjd och dalar ner mot jordens yta. Den har en lägre fallhastighet än rekommenderat och vinden för vår CanSat längre och längre bort. GPS signalen fungerar och tur är det. Vi får tillbaka vår CanSat och kan äntligen andas ut. Lycka! Nu var det dags att behandla det data vi fått.

En drönare släpper experimentet från 275 meters höjd.

Den tredje dagen börjar med frukost som vanligt och vi är alla taggade att få presentera våra resultat. Under dagarna som varit har vi börjat fundera på ett större projekt. Vi har fått reda på att vi är det första svenska laget och detta vill vi ändra på. Vi bor i en liten kommun, söder om Stockholm. Inom kommunen finns några industrier och mycket landsbygd. Vi började spåna kring ett projekt mellan kommunens grundskolor och gymnasieskolan. En CanSat som mäter växthusgaserna CO₂ och CH₄. Denna skulle alla skolor bygga och med drönare mäta flera lokalers gasvärden under ett antal tillfällen. Dels skulle kommunen få siffror på halterna, dels skulle ett sådant projekt knyta samman skolorna. Efter presentation av våra siffror valde laget att även presentera detta som en tänkt fortsättning. Även denna gång gjorde laget en bra presentation. Dagen avslutades med lite ledig tid och gemensam middag på restaurang. En mycket trevlig kväll.

Fjärde dagen, dags för juryns utlåtande och hemfärd. På morgonen konstaterar jag framför spegel att även om mitt lag har gjort en fantastisk resa, så kommer vi troligen inte vinna detta. De andra lagen var också fantastiska. Ärligt talat så var det lite skönt, för även om vi haft så roligt att bygga och åka och tävla så har det också tagit på krafterna. Förmiddagen ägnades åt trevliga aktiviteter, bl a fick eleverna testa rymdäventyret med Aurora. Sedan var det dags för juryns utlåtande. Laget kallades fram som de svenska vinnarna (inte så konstigt). Men att de vann 10 000 nkr var en överraskning. Jag hörde resebidrag och tänkte vad bra, nu blev inte resan hit så dyr. Med spänning hörde vi sedan norska och finska vinnarna. Dessa mottog så klart även prispengar. Sedan korades vinnarna för hela tävlingen, finska laget Skylark. Grattis, grattis! När eleverna kommer fram till mig tittar vi på priset och de frågar mig om jag visste om detta. Nej, försäkrar jag men när den norske läraren påpekar att det står resebidrag till den europeiska tävlingen säger jag att det måste vara ett misstag. Ska vi åka dit som publik?!? Till slut förstår även jag att vi ska tävla på Azorerna. – Gråter du Ylva? Frågar en av eleverna. Ja, svarar jag, av stolthet!

Prisutdelning! Det svenska laget mottog en check på 10 000 kronor och en plats i finalen.

Vi lämnar Andøya och tar oss till flygplatsen. Även under hemresan blir vi försenade, men det gör inget. Vi fick tid till att ladda om och påbörja vår nästa resa. Azorerna och en uppdaterad CanSat.