Året var 1961

I april gjorde Jurij Gagarin sin rymdfärd ett varv runt jorden. Den 25 maj höll president Kennedy sitt berömda tal där han satte upp målet att landa på månen före utgången av 1969. Den 14 augusti, blott 81 dagar efter Kennedys "måntal", togs Sveriges första blygsamma stegen ut i rymden. Från ett uppskjutningsrör i en skogsglänta i Nausta i Lappland sändes en liten Arcas-raket upp av en brokig skara sommarlediga studenter, ingenjörer och forskare från högskolor, statliga verk och företag. En av dessa studenter var Fredrik Engström som blev Rymdbolagets första direktör. 

Ett moln på 80 kilometers höjd

Målet med den första uppskjutningen var att skapa ett konstgjort nattlysande moln på ungefär 80 kilometers höjd. Under ett antal år hade den Meteorologiska Institutionen vid Stockholm Universitet intresserat sig för dessa moln och när billiga forskningsraketen blev tillgängliga i slutet av 1950-talet argumenterade institutets chef, professor Bert Bolin, och andra svenska forskare framgångsrikt för ett raketprogram för att utforska dessa och andra fenomen i den övre atmosfären. 
Nattlysande moln var ett idealiskt forskningsobjekt med ett dunkelt ursprung och spektakulära att se på. Den första raketens mål var enkelt: spräng en laddning talkpulver på 80 kilometers höjd, så att man från marken kunde jämföra molnets optiska egenskaper med riktiga nattlysande moln. Raketen hade ingen radiosändare, och sedan den lämnade utskjutningsrören försvann den i praktiken. Något konstgjort moln syntes inte heller till på himlen.
 

Kronogårdsepoken

Utan att avskräckas av denna motgång började det unga gänget av forskare och rymdentusiaster att förbereda en ny serie raketskott för den kommande sommarens säsong för nattlysande moln. Meteorologiska Institutionen upprättade ett omfattande samarbete med Nasa och amerikanska flygvapnets forskningslabboratorium i Cambridge (AFCRL, Air Force Cambridge research Laboratoriets) i delstaten Massachusetts. Uppgörelsen innebar att AFCRL tillhandahöll fyra Nike-Cajunraketer med nyttolaster som hade konstruerats doktor Robert Sobermans forskargrupp för att samla in partiklar från nattlysande moln. Nasa ställde upp med en mottagningsstation för mätdata från raketen och med en startramp för raketerna.

Sveriges bidrag var upprättandet av en temporär uppskjutningsplats vid det övergivna kronotorpet Kronogård nära byn Kåbdalis mellan Älvsbyn och Jokkmokk. Vid Kronogård byggdes anordningar upp provisoriskt varje sommar för elkraft, telefonförbindelser, högtalarsystem, kontrollcentral, monreingsverkstad, radiopejling av nödsändaren i nyttolasten.

Det första årets verksamhet på kronotorpet kallades Kronogård 62 och var en stor ansträngning för Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet och precis som året förut "lånade" man ihop personal från diverse statliga verk, företag, högskolor och till och med gymnasier. Från denna personalkader kommer flera av Rymdbolagets äldre, och i vissa fall, pensionerade medarbetare. Så man kan säga att bolaget har en fyrtioårig teknisk tradition.

I en storm av medieuppmärksamhet skickades den första raketen upp från Kronogård den 7 augusti 1962. Den sista raketen den sommaren lyfte tre veckor senare. Det andra försöket at skapa ett konstgjort nattlysande moln (denna gång lyckades det bli ett moln) gjordes och fyra provtagningsraketer sändes upp. Endast två av provtagningsförsöken lyckades och nyttolasterna kom ned i fallskärm. Några partiklar från nattlysande moln hittade man dock inte. 

En notering i Guinness rekordbok

Under de två följande somrarna fortsatte forskningen kring nattlysande moln i Kronogård i samarbete med USA. Sommaren 1963 koncentrerade man sig på att mäta temperaturprofiler upp till och förbi det höjdområde runt 80 kilometer där nattlysande moln finns. Man använde den så kallade ljudgranatmetoden. Knallarna från små sprängladdningar observerades från marken med mikrofoner och genom att från dessa upptagningar beräkna ljudhastigheten i olika skikt kunde man räkna ut temperaturen i motsvarande skikt.

Ljudhastigheten i luft är nämligen proportionell mot kvadratroten på de absoluta temperaturen (den skala som kallas Kelvinskalan och som har sin nollpunkt vid -273,15 grader Celsius). Våra uppskjutningar kom också med i Guinness rekordbok. Med hjälp av de fyra raketerna med vardera tolv ljudgranater i spetsen lyckades vi möta de lägsta temperatur som någonsin uppmätts i atmosfären; -143°C vid 85 kilometers höjd!

Min första handgripliga kontakt med rymdteknik inträffade alltså under somrarna 1962-64 då jag arbetade som raketmontör (och allt-i-allo) vid Kronogård. Det var en fantastisk erfarenhet för en tonåring - att få var med at skjuta upp raketer i rymden vid sexton års ålder!

De sista raketerna från Kronogård

Verksamheten i Kronogård nådde ett stiligt crescendo sommaren 1964 när åtta raketer sändes upp: Fyra raketer för att ta partikelprov från nattlysande moln och fyra raketer med ljudgranater för att mäta temperaturen vid molnens höjd. Forskningen kring den övre atmosfären som inletts i Kronogård gav en flygande start åt en ung forskare, Georg Witt, numera professor emeritus i atmosfärfysik vid Stockholms Universitet. Den ingenjörsgrupp som drev Kronogård 64 innehöll också en "hård kärna" av heltidsanställda ledda av Lars Rey och Lennart Lübeck fortsatte sedan sin existens i olika organisatoriska former men var mest känd som "Rymdtekniska Gruppen". Denna grupp hade några magra år i slutet av sextiotalet, men överlevde som organisation och blev 1972 en av de två komponenterna i det som då blev Rymdaktiebolaget. Den andra var förstås rymdbasen Esrange, som 1972 togs över av Sverige efter att ha varit en rent europeisk bas.

Epilog

Jag besökte Kronogård 29 år efter det att den sista raketen sänts upp därifrån. Torpet är numera en "fiskecamp". De gamla byggnaderna har renoverats och jag tillbringade natten i en våningssäng i mangårdsbyggnaden som en gång i tiden var kontrollcentral för raketuppskjutningarna. När jag kom ut till de gamla startplatserna blev jag mycket förbluffad av att se en liten stuga som byggt direkt på betongplattan som vi använde för startramperna. Den cirkelformade rälsen för startramperna fanns fortfarande på plats. Några hundra meter bort fanns resterna av en gammal Nikeraket.