För att kunna registrera vågorna högt uppe i atmosfären, i den så kallade mesosfären och termosfären, i tre dimensioner, så ska Mats mäta två fenomen: nattlysande moln och atmosfäriskt luftsken. Det gör man genom att fotografera genomskärningen på atmosfären (atmosfärsranden) i sex olika våglängder: två i ultraviolett (UV) och fyra i infrafött (IR). De två UV-kanalerna kommer att ge information om småskaliga strukturer inom ett begränsat höjdområde, genom att observera solljus som sprids av nattlysande moln. IR-kanalerna ger information om ett större område genom att mäta så kallat ”luftsken”, ljus som energirika syremolekyler avger, vilket även ger information om atmosfärens temperatur. 

Instrumentet använder ett teleskop bestående av tre specialformade speglar för att göra observationer. Ljuset från atmosfärsranden delas med hjälp av stråldelare ini i olika kanaler för olika våglängder. Bilderna fångas av avancerade CCD-sensorer med elektronik som tillåter flexibel exponering och bildbehandling. Teleskopoptiken och de interna instrumentens upplägg är noggrant utformade för att dämpa effekterna av ströljus. Vid instrumentingången har man även en mekanisk konstruktion som ska minska inflödet av ströljus – ett slags solskydd. Denna är specialdesignad för att kunna utnyttja hela satellitens längd.

Projektgruppen, människorna bakom Mats

Bakom varje genomfört satellitprojekt finns människor. De personer som har varit med och utveckla och bygga Mats kan kategoriseras enligt följande roller:

• Forskarna vid MISU – Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet –formulerar det vetenskapliga målet som blir styrande för utformandet av satelliten.
• ”Prime contractor”, OHB Sweden ansvarar för att bygga plattformen och för att koppla på instrumenten samt att satelliten testas.
• Byggarna vid Omnisys är ingenjörer som utvecklar och bygger instrumentet till plattformen.
• Rymdstyrelsen är beställare och finansiär.

I genomförandefasen omsätts och översätts idéerna till praktiken. Det är nu satelliten byggs och testas inför sitt uppdrag. Fasen följer en i sammanhanget etablerad arbetsprocess med väldefinierade steg. De olika stegen är nödvändiga för att en satellit ska bli verklighet. Men för att satellitprojekt ska bli lyckosamt, fungera och bli klart i tid, är relationen mellan aktörerna samt deras förmåga och vilja att samarbeta det som är ytterst avgörande.

Arbetet med att faktiskt bygga forskningssatelliten Mats tog fart på allvar år 2014. Som beställare hade Rymdstyrelsen en given, central roll i att både förverkliga projektet och att driva det framåt under genomförandefasen. Myndigheten definierade projektramarna inte minst genom att styra över budgeten, men också genom att samla de olika projektdeltagarna kring den övergripande missionen. 

Förutom finansiären, Rymdstyrelsen, bestod projektgruppen av de personer som var knutna till forskningsprojektet kopplat till MISU och de ingenjörer som arbetade för OHB Sweden, ÅAC Microtec och Omnisys. Flera av dessa personer hade varit delaktiga redan i det allra första visionsstadiet.

Att bygga det vetenskapliga instrumentet kräver kunniga forskningsingenjörer. Eftersom det är en yrkesgrupp som inte längre finns vid de svenska universiteten, engagerades Omnisys, ett företag sprunget ur Chalmers vetenskapliga miljö, i att utveckla och bygga instrumentet till Mats. Upplägget krävde att också att forskarna från MISU samarbetade parallellt med utvecklingsingenjörer vid Chalmers och KTH för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för Omnisys arbete. Trots att det på så sätt krävdes många olika parter och tid och resurser till samverkan dem emellan var upplägget nödvändigt för att ro det komplicerade bygget av instrumentet i hamn. Expertis från andra vetenskapsområden än den vid MISU, krävdes för att bättre förstå optik, mekanik och programmering, och hur den utvecklade tekniken skulle kunna bidra till att det vetenskapliga målet skulle kunna uppnås. Det finns också en väletablerad tradition inom det svenska rymdforskarsamfundet att hjälpa varandra. På så sätt kan erfarenhet och kompetens från byggare av helt andra rymdflygande vetenskapliga instrument komma till användning.