2005 landade det första mejlet om PEP-instrumentet i Stas Barabash inkorg. Sedan dess har han arbetat intensivt med projektet. År 2013 skickades förslaget in till ESA, som i hård konkurrens valde Kirunagruppen att bygga instrumentet.
PEP är ett partikelmiljöpaket med flera olika sensorer, som ska undersöka hur neutrala och laddade partiklar, exempelvis joner, elektroner och atomer, beter sig i magnetosfären och de elektriska fält som finns i Jupitersystemet.
Vad förväntar ni er att PEP ska bidra med till forskningen?
Vårt huvuduppdrag är att studera hur magnetosfären eller plasman omkring Jupiter växelverkar med de galileiska månarna Europa, Ganymedes och Callisto. Vi vill också förstå hur Jupiters gigantiska magnetosfär fungerar.
Varför satsar ESA just på Jupiter?
Jupiter är den största av alla planeter som kretsar runt vår sol och det är viktigt att förstå dess betydelse för hela solsystemet. Genom att utforska Jupiter och dess månar hoppas vi få svar på om det finns förutsättningar för liv på planeten.
Vi vet också att planeter utanför vårt solsystem liknar Jupiter. Utforskning av Jupiter kan därför vara vår enda chans att lära oss mer om exoplaneter, som ligger så långt bort att vi kanske aldrig når dit.
Vad skulle det betyda för mänskligheten att hitta liv på Jupiter?
Det skulle vara omvälvande. Tänk om vi kan få svar på en av de viktigaste frågorna för oss människor: Är vi är ensamma i Universum? Vår syn på oss själva och vår planet skulle förändras om vi skulle upptäcka eller få indikationer på att det kan finnas liv i andra delar av solsystemet.
Kanske skulle vi känna oss lite mindre ensamma här på jorden. Det skulle kännas hoppfullt och för mig är sökandet efter förutsättningar för livet i Jupiters system det viktigaste för mig under missionen, både filosofiskt och vetenskapligt.
Vad driver dig i din forskning?
Först och främst är jag nyfiken på att se ställen som ingen har besökt tidigare och förstå världen bättre. Det är även en mycket intressant teknisk uppgift och vi haft många utmaningar att lösa under de första 15 åren.
Vi tittar fortfarande på data som Voyager samlade in under sin förbiflygning av Jupiter på 1970-talet. Nu kommer det ta åtta år att åka till Jupiter, tre år att hämta data och sedan kommer vi säkert analysera datan i 30-40 år. Det här betyder att jag har något att lämna över till andra generationer, till mina barn och barnbarn.
Två av tio instrument inom ESAs Juice-projekt är svenska. Vad betyder det?
Att Sverige levererar två av tio instrument är definitivt unikt. Det visar att svensk rymdforskning och rymdteknik ligger på en väldigt hög nivå. PEP hade hård konkurrens med tre andra förslag, inklusive ett från USA, men ESA valde ändå oss. Det är stort.
Hur känns det att JUICE snart lämnar jorden?
Det är ganska lugnt nu, vi har gjort allt vi kan. För att minimera riskerna går alla instrument igenom väldigt omfattande testprogram. Men det blir riktigt spännande i början av juni, när vi ska sätta i gång instrumentet. Då blir vi nog alla nervösa på riktigt.
Vad gör du under de åtta år det tar för Juice att nå Jupiter?
Vi kommer att ha fullt upp. Satelliten kommer först göra två förbiflygningar av jorden, en vid månen och en vid Venus. Dessa behövs för att ge satelliten en extra kick och öka accelerationen. Vi kommer att samla vetenskaplig data och sätta på instrumentet med jämna mellanrum för att verifiera att det fungerar.
Jag är också med i ett annat ESA-projekt, Bepicolombo, en satellit som sändes upp 2018 med uppgift att studera Merkurius. Där finns det mycket att göra de närmaste åren.
Vad blir den största utmaningen?
Att det bara finns 24 timmar om dygnet. Vi kommer få så mycket intressant data att vi kommer få svårt att hinna med allt.
