Eva Wirström är docent på Onsala Rymdobservatorium, som är en del av Chalmers. Hennes forskning fokuserar på fysiken och kemin i de enorma moln av gas och stoft som bildar stjärnor och planetsystem i vår galax, för att hitta kopplingen mellan dessa och uppkomsten av liv.
Sedan 2014 har Eva Wirström arbetat med det vetenskapliga teamet bakom det tyska instrumentet SWI, som leds av Max Planck-Institutet för Solsystemsforskning i Tyskland.
Sverige är ett av tio länder, som bidrar med delinstrument och kunskap till det tyskledda projektet. Förutom Chalmers är även Göteborgsföretagen Omnisys, som utvecklar mätinstrument för rymden, och Low Noise Factory, som levererar förstärkare inom radioastronomi, delaktiga i arbetet.
Hur blev du en del av teamet kring tyska SWI?
Jag hoppade på direkt när jag fick frågan. Jag har en bakgrund inom forskning på interstellär kemi och är väldigt intresserad av vilka molekyler, däribland vatten, som inkluderas i planetbildning och livsbetingelser i planetsystemet.
För mig som har arbetat med liknande data från svenska satelliten Odin och ESA:s Herschel-teleskop är det jättespännande att få vara med och undersöka Jupiters isiga månar. Erfarenheterna från tidigare missioner har bidragit till att Sverige, tillsammans med tio andra länder, samarbetar på SWI.
Vad har din roll i projektet varit?
Jag är astronom och har varit med och planerat och gjort kravspecifikationer för instrumentet. Vi har tittat på vad vi vill att instrumentet ska kunna utföra, vilken data som ska hämtas och hur känsligt instrumentet behöver vara för att klara det.
Vad förväntar ni er att upptäcka?
Månarna har väldigt tunna atmosfärer, så kallade exosfärer, som består till stor del av vatten. Vi kan observera vatten som finns i gasen i exosfärerna och kommer att kunna kartlägga var det finns, i vilken mängd och om vattenhalten varierar över tid.
Alla de isiga månarna misstänks ha underjordiska hav under isytan och på Europa har man sett att det finns gejsrar, där vatten tränger upp från isarna och ut i atmosfären. Genom att undersöka dessa gejsrar kan vi se vad det underjordiska havet innehåller för molekyler, kanske kan det finnas komplexa organiska molekyler där. Det vore superspännande att hitta gejsrar från oceanerna under isytan.
Innebär det att ni kan upptäcka liv?
Ja, i förlängningen. Om vi hittar sådana gejsrar kan vi lära oss mer om de underjordiska haven och vilka förutsättningar det finns för liv där.
Vad har varit största utmaningen?
Att vi har haft så lite information att planera utifrån. Det finns få mätningar och därför blir det väldigt klurigt att planera vad vi vill få ut för data. Vi får inte begränsa oss för mycket utan måste ha hårdvara som fungerar för alla olika eventualiteter. När vi väl är framme är det för sent att ändra.
Vårt lilla radioobservatorium är också mer komplicerat än många andra instrument. När vi väl är framme måste vi kunna kalibrera vårt teleskop och peka på olika ställen samtidigt som satelliten flyttar på sig och månen roterar.
Vad är mest spännande för dig?
Jag har alltid varit nyfiken på livets uppkomst. Att vara i ett projekt som snuddar vid det är fantastiskt. Det är också jättecoolt att få vara med under hela processen, från planering till analys av data, som börjar trilla in en bit in på 2030-talet. I långvariga projekt som detta är det många som inte får möjlighet att vara med från start till mål.
Det är snart dags för uppsändning. Hur känns det?
Nu vill man bara att allt ska fungera. Först ska uppsändningen gå bra och sedan måste farkosten fungera. Vårt instrument kommer att slås på i början på maj och då får vi den första checken på att saker fungerar som det är tänkt. Då blir det riktigt nervöst.
