Sedan starten 2013 har ESA:s rymdfarkost Gaia snurrat i en stabil bana runt solen, vid Lagrangepunkt 2, 1,5 miljoner kilometer från jorden. Därifrån har den tålmodigt och systematiskt samlat in data om nästan två miljarder objekt i Vintergatan. Resultatet är inget mindre än den mest detaljerade tredimensionella kartan av vår galax någonsin. Men Gaia gjorde så mycket mer än att bara kartlägga stjärnor. Med sina två teleskop och nästan en miljard pixlar stark kamera kunde den avslöja stjärnornas positioner, rörelser, temperaturer, ljusstyrkor och till och med deras sammansättning. Ett arbete med en precision som liknas vid att mäta ett hårstrås tjocklek på 1000 kilometers avstånd.
Gaia har visat sig vara en fantastisk upptäcktsmaskin. Bland annat har den hjälpt forskare att identifiera spår från en mycket gammal galax som en gång i tiden slukades av Vintergatan. Den har också visat att vita dvärgar – resterna av döda stjärnor – med tiden stelnar och blir till kristalliserade, solida klot. Gaia har dessutom upptäckt små vibrationer på stjärnors yta, så kallade stjärnbävningar, och kartlagt enorma strömmar av stjärnor som rör sig genom galaxen. Den har gjort noggranna mätningar av hundratusentals asteroider och till och med upptäckt nya svarta hål. Och kanske mest omvälvande av allt har Gaia förändrat vår syn på själva strukturen i Vintergatan, hur spiralarmarna sträcker sig, hur galaxens skiva är böjd, och hur dess centrala kluster av stjärnor rör sig. Genom den kunskapen har teleskopet effektivt hjälpt oss hitta vår position i förhållande till allt annat där ute.
