Rymdskrot är material från farkoster eller satelliter som finns i bana runt jorden eller på andra ställen i rymden. Det handlar alltså om sådant som människor har tillverkat och lämnat kvar där. Det är inte ofta rymdskräp faller ner på jorden, men det händer.
I slutet av förra året överraskades befolkningen i en liten by i Kenya när en stor glödande metallring på ett halvt ton föll ner från rymden och landade i ett skogsområde. Föremålet, som mäter hela 2,5 meter i diameter, är troligtvis en separationsring som lossnat i samband med en raketuppskjutning.
Enligt FN:s rymdfördrag är det landet som sänt upp rymdföremålet som är ansvariga för de eventuella skador som nedfallet rymdskrot kan ge upphov till. Men vilken raket skrotet kommer ifrån är fortfarande oklart och utreds av Kenyas rymdmyndighet.
Johan Köhler, forskningschef på Rymdstyrelsen, förklarar mer.
Bör vi vara rädda för fallande rymdskrot på jorden?
– Nej, sannolikheten att träffas av rymdskrot är oerhört liten. Hittills har ingen människa på jorden skadats av nedfallande rymdskrot och att så stora objekt som rymdskrotet i Kenya når jordens yta är väldigt ovanligt, eftersom det normalt sett brinner upp vid inträdet i atmosfären, säger Johan Köhler.
Men metallringen i Kenya brann inte upp?
– Om jag ska spekulera så kan det bero på att något har hänt så att den inte återinträdde med tillräckligt hög hastighet för att brinna upp.
Om risken med rymdskrot är liten på jorden, är den desto större i rymden. Mängden rymdskrot blir allt större och risken för kollisioner är stor.
– Rymdskrotproblemet ska man ta på allvar, främst för att skydda vår värdefulla rymdmiljö så att vi kan använda den till de samhällsnyttiga tjänster som rymden erbjuder, säger Johan Köhler.
Det finns mellan 30 000 och 40 000 rymdskrotsobjekt som är tio centimeter eller större runt jorden, enligt Köhler. Dessa går att hålla på reda på med hjälp av radar och andra mätmetoder.
Men det är föremål på en till tio centimeter som är de verkliga bekymren. Det finns uppskattningsvis 170 miljoner sådana små objekt, vilket är för många för att kunna kartläggas. Samtidigt skulle de kunna ge svåra skador eller fullständigt slå ut vilken satellit som helst om de råkar kollidera.
Rymdskrot i omloppsbana färdas med otroligt höga hastigheter vilket gör att stora energier frigörs vid kollisioner, något som kan orsaka stor skada.
Hur länge föremål blir kvar i rymden beror på hur högt upp man skickat dem. Fortfarande svävar till exempel bitar från Apollo 11, som tog de första astronauterna till månen, kvar i rymden.
– Ju närmare vår atmosfär ett föremål ligger desto snabbare bromsas de in av den extremt uttunnande atmosfären strax utanför. De kan skära genom atmosfären efter fem eller kanske 25 år. Men om de skjuts högre upp kan det ta tusen år innan det sker och då blir de kvar väldigt länge.
Är rymdskrot ett stort problem för internationella rymdstationen, ISS?
– I dag kan man utfärda kollisionsvarningar i och med att det går att lokalisera rymdskrot. ISS får regelbundet göra manövrar för att minska risken för kollisioner,
Det stora problemet med rymdskrot är faran för andra system i rymden. Om det blir för mycket rymdskrot kan det bli svårt att upprätthålla tjänster som vi har vant oss vid att använda i vårt dagliga liv, som till exempel navigation, väderprognoser, telekommunikation.
I första hand skyddas även våra kommunikationssatelliter mot rymdskrot genom kollisionsvarningar, men också med de regler som finns för hur man ska bete sig i rymden. Exempelvis Rymdfördraget i FN som styr hur vi som människor ska utforska och verka i rymden. Därutöver finns icke bindande riktlinjer för hur man ska nyttja rymden hållbart. Det sker mycket förhandlingar på internationell nivå för att man ska komma överens om sådana regelverk.
Från 1990-talet har rymdmiljön och skrotsituationen förvärrats. Satelliter krockar med varandra med jämna mellanrum och flera länder har också demonstrerat antisatellitvapen genom att skicka upp en missil för att den ska krocka med en egen satellit, vilket gett stor rymdskrotspridning.
– Det är väldigt olyckligt att man hotar den förmåga som man har i rymden och de system som finns där. Man försämrar våra möjligheter att driva rymdfart i framtiden. Om hela områden i rymden, som är på olika höjder över jordytan, bli obrukbara för rymdfart. Det vore oerhört allvarligt.
Mardrömsscenariot är om det blir en kedjereaktion i rymden där rymdobjekt kolliderar med varandra och sprider rymdskrot, som sedan krockar med andra rymdobjekt tills alla existerande satelliter hotas.
Scenariot kallas för Kessler-syndromet efter NASA-forskaren Donald J Kessler, som redan på 70-talet förutspådde att det skulle bli en slags barriär av skrot kring hela jorden, som skulle göra det omöjligt att använda satelliter på samma sätt som idag.
Kesslersyndromet är skildrat i rymdfilmen Gravity, där en rymdfärdkost med uppdrag att reparera Hubbleteleskopet krockar med rymdskrot från en nedskjuten satellit och förstörs.
Hur stor risk är det för en kedjereaktion i rymden?
– Om vi inte skulle göra något för att hantera rymdskrot skulle det sannolikt kunna hända. Som tur försöker vi ta hand om problemet genom till exempel att utveckla teknik för att plocka ner uttjänta satelliter, skicka ut kollisionsvarningar och förhandla fram nya regler för att det som sänds upp ska tas ned inom en inte alltför lång tid, säger Johan Köhler.
