”Åh, det är skönt när mitt Stockholm är grönt, sakta gå hem genom stan…”
De flesta känner nog igen raden från Monica Zetterlunds välkända låt från 60-talet. Men faktum är att det inte bara är skönt och behagligt med grönskande områden mitt i staden. Det kan också vara livsviktigt i perioder av extremhetta.
Medan stadens trottoarer, byggnader och vägar absorberar värme från solens strålar, släpper grönområden ut fukt i luften som hjälper till att kyla ner staden. Dessutom erbjuder de invånarna en skuggig plats att undkomma den värsta värmen.
Detta är någonting som varit känt sedan tidigare. Men hur stor effekt har grönområdena egentligen?
En ny studie genomförd av ett internationellt team av forskare undersöker detta genom att jämföra kylkapaciteten bland de 500 största städerna i världen. Till sin hjälp har de haft data från NASA:s jordobservationssattelit Landsat 8, som sändes upp 2013.
För att komma fram till mer exakta resultat än tidigare har forskarteamet gjort beräkningar av den genomsnittliga temperaturen i städerna under de varmaste månaderna mellan 2017 och 2019. Därefter har de använt ett mått som kallas Normalized Difference Vegetation Index (NDVI) för att kartlägga hur mycket grönområde varje stad har.
NDVI bygger på det faktum att frisk vegetation absorberar rött ljus och reflekterar infrarött ljus. Det innebär att förhållandet mellan dessa våglängder kan visa tätheten av frisk vegetation i en given satellitbild.
Inte nog med att studien visar på att grönområden spelar en viktig roll för att kyla ner större städer. Resultatet pekar också i, vad forskarna menar, en oroväckande riktning: Städer som befinner sig på den södra delen av halvklotet har mycket mindre grönområden jämfört med städer på den norra delen av halvklotet.
För att vara exakt har städerna på det södra halvklotet bara 70 procent av den mängd grönska som städerna på det norra halvklotet har. Det resulterar i att medan grönområden i en genomsnittlig stad på det norra halvklotet hjälper till att sänka temperaturen med cirka 3,6 grader, sänks den endast med 2,5 grader i en genomsnittlig stad på det södra halvklotet.
Städerna på det södra halvklotet har helt enkelt betydligt mindre kapacitet att hålla nere temperaturerna.
Att det skiljer så mycket är särskilt illavarslande eftersom länderna på det södra halvklotet troligtvis kommer att påverkas mer av framtida värmeböljor, stigande temperaturer och extrema klimatförhållanden än länderna i norr.
Men förutsättningarna för hur grön en stad kan vara ser såklart väldigt olika ut beroende på var på jorden man befinner sig. Det kan därför vara orättvist att jämföra studiens sämst presterande stad, Mogadishu i Somalia, med den bäst presterande, Charlotte i North Carolina.
Det innebär dock inte att det inte finns möjlighet till förbättring. Forskarna poängterar att grannstäder i samma region, eller i närliggande områden, kan lära mycket av varandra.
Genom att identifiera den stad med störst kylkapacitet i den egna regionen, och använda den som målbild, menar forskarna att det är möjligt att öka kylkapaciteten i vissa närliggande städer med så mycket som tio grader. Detta genom att systematiskt öka kvaliteten och storleken på grönområden.
Grönska är mycket, men det är inte allt. I studien föreslår forskarna också andra strategier för att kyla ner världens storstäder. Bland annat genom att skapa vattensamlingar, plantera gräs och växter på husens tak, eller att måla tak eller trottoarer i ljusare färger för att reflektera mer ljus.
Skyddade skogar lagrar mer koldioxid än tidigare känt
Apropå hur rymddata kan användas för att undersöka vår planets vegetation, så visar en annan ny studie att skyddade ekosystem, såsom skogarna i Amazonas och savannerna i Afrika, har större förmåga att lagra koldioxid än tidigare känt. Detta trots att skyddet för dessa värdefulla ekosystem i allt större utsträckning ignoreras.
Genom nya satellitdata från NASA, och med hjälp av laserteknik, har forskarna kunnat mäta biomassan i skogar över hela världen och mer exakt kunnat beräkna hur mycket koldioxid som skyddade områden lagrar.
Och bara de senaste två decennierna har världens skyddade områden hindrat utsläpp av fossila bränslen motsvarande ett helt år från att nå atmosfären.
Att så här exakt kunna kvantifiera dessa ekosystems förmåga att lagra koldioxid är en stor vinst för forskningen. De tidigare satellitbilder som forskarna har använt kan nämligen inte urskilja hur höga eller breda träden i ett visst område är, vilket försvårat beräkningarna.
