Den 9 juli i år sändes den första Ariane 6-raketen upp i rymden. Den hade två uppdrag; att placera flera satelliter i en cirkulär omloppsbana runt jorden, och att återställa Europas oberoende tillgång till rymden. Europa har länge dominerat marknaden för kommersiella uppsändningar av satelliter.
ESA:s Ariane-program genomförde sin första uppsändning 1979 och fastställde då Europas oberoende tillgång till rymden. I takt med att de satelliter som sändes upp blev allt större ersattes Ariane 1 av de mer kraftfulla versionerna 2, 3 och 4, och från 1996 fungerade Ariane 5 som en av världens främsta raketer för tunga transporter.
Det förändrades år 2023 när modellen Ariane 5 genomförde sin sista flygning, samtidigt som Ariane 6 fortfarande var under utveckling.
En efterlängtad liftoff
Att designa och bygga en bärraket är inte enkelt, och sådana projekt dras ständigt med förseningar och fördyringar. Så var fallet även för Ariane 6. Efter otaliga tester på jorden var det nu äntligen dags att testa kapaciteten på riktigt, och det gjordes ordentligt.
Premiärflygningen av Ariane 6, som gick under namnet VA262, bar av den 9 juli från Europas rymdbas i franska Guyana. Ombord på raketen fanns åtta satelliter (Robusta-3A, Replicator, Curium One, GRBBeta, CURIE, ISTSat-1, 2Cat-4 och OOV-Cube) och fem experiment.
Flygningen bestod av tre faser som var och en skulle testa raketens olika förmågor.
