En av modern tids största tänkare var astronomen Carl Sagan. Under sin karriär publicerade han fler än 600 artiklar och var inblandad i att ge ut över 20 böcker, varav den mest kända är Cosmos från 1980. En bok som inspirerat en hel generation av rymdnördar.
Ett av Sagans favoritområden var sökandet efter liv på andra platser än jorden. För 30 år sedan kom han dock på att vi kanske först måste hitta liv på jorden om vi vill kunna hitta det på andra planeter. Något som låter lite underligt först, vi tänker ju alltså finns vi, men som egentligen är helt självklart om man bara stannar upp.
Den objektiva jorden
Carl Sagan och hans kollegor ville försöka studera jorden helt objektivt. Alltså helt utan förkunskap där data fick tala för sig själv. Kunde de då upptäcka liv på jorden hade de lyckats hitta ett sätt att se på andra planeter. Detta skulle visa sig vara mycket svårare än de hade trott.
Studien, som fick namnet A search for life on Earth from the Galileo spacecraft publicerades i tidskriften Nature år 1993. Med hjälp av data från rymdsonden Galileo kunde de studera jordens med hjälp av atmosfäriska instrument, kameror och radiomottagare. Galileo var egentligen på väg mot Jupiter men använde 1990 jordens gravitation för att slunga sig vidare mot gasjätten och passade då på att testa alla sina instrument på jorden. Det var dessa data Sagan sedan använde.
Med hjälp av Galileo kunde Sagan och hans kollegor se att det fanns syre och metan i atmosfären i mängder som skulle kunna ge förutsättningar för liv. Detta var dock inte tillräckligt för att konstatera liv, för att göra det krävs mer. Galileo flög på relativt låg höjd över kontinenterna Australien och Antarktis, som turligt nog inte täcktes av moln vid tillfället, och kunde då ta högupplösta bilder av marken. Det räckte inte heller för att konstatera liv eftersom dessa båda kontinenter består av mest öde landskap. Det skulle krävas en analys av jordens infraröda strålning, vilket indikerade växtlighet på ytan, tillsammans med observationer av radiosignaler som hade en signatur vilket starkt talade för att de genererades av något på jorden och inte var slumpmässigt producerade av något naturfenomen. Detta var till sist sammantaget tillräckligt för att slå fast att det bör finnas liv på jorden.
Sedan dess har mätningarna från den här studien, och andra liknande, legat till grund för hur vi tittar på andra planeter och försöker avgöra om det finns liv på dem. Indikatorerna skapar ett sorts fingeravtryck vi kan upptäcka på avlägsna platser med hjälp av teleskop och rymdsonder. Nu har astrobiologen Lisa Kaltnegger från Carl Sagan Institute vid Cornell universitetet i New York, USA, publicerat en nu studie som skärper jordens fingeravtryck.
500 miljoner år av syre
Jordens geologiska tidsperioder är uppdelat i eoner. Hadeikum (4,6 – 4 miljarder år sedan), Arkeikum (cirka 4 – 2,5 miljarder år sedan), Proterozoikum (2,5 miljarder till 542 miljoner år sedan) och till sist Fanerozoikum som vi lever i sedan 542 miljoner år seda.
Under fanerozoikum har syrenivåerna i jordens atmosfär pendlat mellan cirka 10 procent till så mycket som 35 procent. Mest var det när dinosaurierna levde på jorden. De olika syrenivåerna har även påverkat hela atmosfärens komposition av olika ämnen men tills nu har vi inte haft något sätt att mäta dem. Dinosaurierna hade inga satelliter. Det Lisa Kaltnegger och hennes kollegor gjort är att simulera jordens atmosfär under de senaste 500 miljoner åren med hjälp av nutida klimatmodeller för att på så sätt få fram en signatur över jordens atmosfär som är betydligt mer talande för planetens historia än den vi kan se när vi tittar på jorden idag. Att likt Sagan skapa ett fingeravtryck, som våra toppmoderna instrument kan leta efter på andra planeter.
Förhoppningen är att denna studie ska bidra till att vi till sist ska kunna svara nej på frågan: är vi ensamma i universum?
