Om du går ut en månlös natt i stadsnära miljö och tittar mot himlen tycker du förmodligen inte att den är särskilt mörk. Det beror på att ljusföroreningar från byggnader, trafik, gatlyktor och fönsterlampor fyller luften med ett bakgrundssken. Detta gör det svårt för oss människor att se stjärnhimlen och att urskilja stjärnor klart.
Fenomenet ökar i omfattning, inte minst till följd av den ökande användningen av LED-lampor vars blåa ljus bidrar till mer ljusföroreningar. Till och med på landsbygden är himlen så upplyst att det kan vara svårt att se Vintergatan tydligt.
På sajten Light Pollution Map kan man se hur det står till med ljusföroreningarna i olika delar av världen.
För att komma bort från alla ljusföroreningar måste man resa till ett ganska avlägset hörn av världen, som till exempel andinska öknen i Chile. Den som besöker de stora observatorierna där kan få en glimt av den mörkaste himlen i världen.
En natt utan månsken kan man se en stor mängd stjärnor. Här kan man också se skuggor, som uppkommer i skenet från galaxens centrum. Där är himlen så mörk att Vintergatan kastar en svag skugga, som går att se när dina ögon helt har anpassat sig till mörkret.
Men inte ens där är himmelen helt mörk. De beror på att vår atmosfär avger ett svagt sken även när natten är som mörkast. Det orsakas av ultraviolett ljus från solen och kosmisk strålning som joniserar jordens övre atmosfär. Ljuset går inte att se med blotta ögat, men innebär att det blir sämre sikt för de teleskop som är baserade på jorden.
För att få en renare bild av himlen bortom atmosfären sänds teleskop upp i rymden, som till exempel Hubble och James Webb. Visserligen är bilderna som tas av dessa teleskop fantastiska, men de lyckas trots allt inte fånga den riktigt mörka himlen på grund av det solsken som finns i rymden.
Vårt solsystem är fyllt av ett diffust stoft bestående av små partiklar, som sprider tillbaka ljuset mot vår värld. Det innebär att natten i yttre rymden är mörk, men ändå inte tillräckligt mörk.
För att få en riktig bild av den mörka himlen skulle vi behöva resa bortom stoftet och ut till den allra yttersta kanten av vårt solsystem, långt bortom Plutos omloppsbana. Det är inte många rymdsonder som har rest så långt, och av dem så är det ännu färre som fortfarande kan skicka användbara data och bilder till oss.
Det finns en rymdfarkost som kan det. New Horizons flög förbi Pluto 2015, efter nio års färd och nästan fem miljarder kilometer. Nu har New Horizons nått solsystemets utkant och fortfarande kan rymdsondens kameror samla in data.
Nyligen försökte teamet bakom New Horizons att fånga universums mörker. De riktade sonden mot en del av himlen långt bort från Vintergatan, bort från solen och bort från ljusa stjärnor. Sedan mätte de hur mycket ljus som kameran fångade upp.
New Horizons bilder på himlen från solsystemets utkanter förbryllar forskarna. Det visade sig inte vara så mörkt som beräkningarna visat. Det ljus som kamerorna fångade var i stället dubbelt så starkt som förväntat och det fanns en svag glöd som astronomerna inte kunde förklara. Därför planerar forskarteamet en rad nya experiment och redan nästa månad ska 15 andra mörka platser undersökas.
