Det finns en stark längtan att utforska universum och utveckla teknik som en dag kan ta oss betydligt längre bort än månen, till destinationer som exempelvis Mars. Månen ses som en närliggande och relativt tillgänglig plats som ger möjlighet att testa våra gränser.
Indien har för en vecka sedan lyckats med en historisk landning på månens sydpol. Det lyckade försöket kom bara dagar efter att den ryska landaren Luna 25 kraschade i samma område. Intresset för sydpolen har samband med möjligheten att hitta fruset vatten i de djupa skuggiga kratrarna. Skulle forskarna hitta vatten blir det betydligt lättare att etablera baser på månen i framtiden.
Många är på väg till månen just nu. USA planerar att placera människor på månen igen under 2020-talet inom månprogrammet Artemis, där bland annat vår svensk-amerikanska astronaut Jessica Meir är en av 18 astronauter med chans att få åka. Kina planerar en bemannad månlandning innan 2030.
Att många nationer har siktet på månen just nu beror främst på att så många planerade projekt sammanfaller. Rymdsonden Luna 25, som ingick i den första månexpeditionen för Ryssland på 47 år, började till exempel planeras redan på 90-talet. Andra projekt har skjutits upp och inte blivit av förrän nu.
Men att landa på månen är ingen lätt uppgift. Av alla de många försök att landa på månen är det bara 20 som lyckats. Både USA och Sovjetunionen genomförde exempelvis en rad misslyckade försök innan de lyckades med kontrollerade landningar på månen under Apollo-programmet på 1960-talet.
För varje misslyckande får dock rymdingenjörerna ny kunskap. Det kan vara billigare att testa om och om igen istället för att lägga stora pengar på beräkningar, eftersom landningar på månen ändå innebär så många osäkerheter. När Elon Musks SpaceX nyligen exploderade kort efter uppsändningen mot månen sägs ingenjörerna därför ha firat med champagne.
I början, på 1960-talet, var Ryssland mest framgångsrika med sina landningar med obemannade sonder. Sedan tog USA över tack vare sina sex bemannade landningar. Nu har fyra nationer lyckats utföra lyckade månlandningar: USA, Sovjetunionen, Kina och Indien.
Varför är det så svårt att landa på månen?
Dagens nyheter sammanfattade väl i en artikel nyligen varför det är så svårt att landa på månen. Det finns så många variabler och oförutsedda händelser som måste hanteras:
Avsaknad av atmosfär. Att månen saknar atmosfär och att det inte finns något luftmotstånd är ett av de största problemen vid en månlandning. Det går inte att landa med fallskärm, utan landaren måste bromsas med motorer fram till landning. Det gör att det går åt mycket bränsle.
Minimal tyngdkraft. Att månens gravitationskraft bara är en sjättedel av jordens skapar utmaningar och gör det svårt att simulera en månlandning på jorden. Vid övningar måste motorerna vara sex gånger kraftigare för att efterlikna de förhållanden som råder på månen.
Hastigheten. Sonden som ska landa placeras i en cirkulär bana runt månen innan nedfärd. Här har sonden en hastighet på ungefär 1,6 kilometer per sekund. Att bromsa hastigheten, samtidigt som sonden vrids för att bromsmotorerna ska peka mot marken, är en komplex procedur.
Olämplig terräng. Bristen på en GPS-liknande navigeringssystem på månen innebär att det är svårt att exakt förutse var en landning kommer att äga rum, vilket ökar risken för att landa olämplig terräng med kratrar eller stora stenar.
Brist på kommunikation. Kommunikationen under landningsfasen kan vara mycket dålig. Det kan vara svårt att ha antennerna riktade mot jorden under landning.
Månens yta. Månytan täcks av finkornigt damm, som rörs upp och ger problem med landningssensorerna.
