Ingen rymdsond har rest längre än NASA:s Voyager 1. I skrivande stund befinner den sig över 23 miljarder kilometer från jorden. Voyagerprogrammet består av två likadana sonder, Voyager 1 och 2. De sändes upp strax efter varandra men på lite olika vägar. Voyager 1 fokuserade på att studera Jupiter, Saturnus och planeternas största månar. Voyager 2 skulle därtill ta vägen förbi Uranus och Neptunus efter att den lämnat Jupiter och Saturnus bakom sig. År 1986 passerade Voyager 2 Uranus, och därefter Neptunus år 1989. Fotografierna Voyager 2 tog är de enda närbilderna vi har av solsystemets två yttersta planeter.
Problem med energin
Voyager 2 drivs av generatorer som omvandlar värme från sönderfallande plutonium till elektricitet. Eftersom denna energikälla blir svagare ju längre tiden går har NASA:s ingenjörer varit tvungna att hitta sätt för att spara på strömmen så länge som möjligt. Bland annat genom att stänga av instrument, såsom sondens kamera och värmare.
Just som Voyager 2:s sista energireserver höll på att ta slut kom NASA på ett riktigt ”life hack” som gjort det möjligt för dem att hålla sonden vid liv ett tag till. Nämligen att hacka reservkraftkällan.
Genom att avleda strömmen från en av Voyager 2:s säkerhetsmekanismer, som ska aktiveras om kretsarna skulle fungera dåligt på grund av spänningsvariationer, kan NASA förhoppningsvis hålla instrumenten i gång fram till år 2026. NASA har nu övervakat rymdfarkosten i några veckor och ingreppet verkar hittills fungera som tänkt, vilket betyder att vi inte behöver tacka av Voyager 2 riktigt än.
I framtiden överväger NASA att göra ett liknande ingrepp på Voyager 1, som sändes upp strax efter Voyager 2 men som inte har förbrukat lika mycket energi. Tillsammans har de identiska systersonderna lyckats överträffa NASA:s förväntningar gång på gång, vilket gjort att de flera gånger har förlängt sondernas uppdrag.
Kommunicera över enorma avstånd
Det tar ljuset 20 timmar och 33 minuter att färdas från Voyager 1 till jorden. Det betyder att det tar ungefär två dygn att skicka ett meddelande till sonden och få ett svar. Efter att ha slutfört sina huvuduppdrag har sonderna fortsatt ut i universum i en hastighet av ungefär 15 kilometer i sekunden. År 2012 respektive 2018 kunde man konstatera att de två sonderna tagit sig så långt bort från solen att de befann sig i den interstellära rymden, det vill säga i området dit solvinden inte når.
Varken Voyager 1 eller 2 har en slutdestination och de ligger inte i omloppsbana runt solen. Det betyder att de teoretiskt kommer färdas genom vår galax och vidare ut i universum i all tid framöver, även om det inte finns energi nog att fortsätta kommunicera med oss på jorden.
Fram till 2026 hoppas forskarna nu ändå dra nytta av att sonderna befinner sig där de befinner sig. Utanför den skyddande heliosfären.
Heliosfären är som en bubbla i rymden i vilken den energirika vinden från solen når. Den skyddar oss från kosmisk strålning, mycket energirika partiklar som uppstår långt borta i universum och som annars skulle bombardera jorden oavbrutet och orsaka skador på allt som lever här. Förhoppningen är att Voyager-sonderna ska kunna ge oss unika data på hur rymdmiljön är utanför denna bubbla vilket i sin tur gör att vi kommer förstå hela solsystemet lite bättre.
