För vetenskapen valde den spanska bergsklättraren Beatriz Flamini att gå ner i en grotta och inte komma upp därifrån på 500 dagar. Den 12 april nådde hon målet och mötte dagsljuset igen, helt ovetandes om kriget i Ukraina, slutet på pandemirestriktionerna eller allt annat som hänt sedan november 2021.
- Jag är fortfarande fast i den 21 november 2021. Jag vet ingenting om världen, sa hon efter att ha lämnat grottan.
När hon klev ner var Beatriz 48 år, när hon klev ut 50. Hon hade då läst 60 böcker, druckit ungefär 1000 liter vatten och låtit tiden gå genom att träna, måla och sticka. Under tiden i grottan talade hon inte med någon, duschade inte och hennes kommentar direkt efter experimentet var att det var något av det bästa hon gjort. Lite besviken var hon dock över att hon inte hunnit skriva klart sin bok.
Inte så otippat hade Beatriz Flamini dessutom helt tappat tidsuppfattningen. I hennes huvud hade det bara gått lite drygt 160 dagar. Hur tid upplevs är starkt beroende av vilken miljö vi befinner oss i och på vilka premisser, något som är högintressant för den bemannade rymdfarten och resor långt ut i rymden.
Tiden som konstruktion
Du och jag kan i regel följa tidens cykler genom att observera hur solen går upp och ned och hur årstiderna skiftar. Tar man bort dessa yttre ledtrådar börjar vår hjärna ganska snart att greppa efter halmstrån. Tidigare forskning har visat att en aspekt som påverkar hur vi upplever historiskt passerad tid är våra minnen. Vi förlitar oss på antalet minnen som bildats under en viss period som ett index på hur lång tid som passerat. Ju fler minnen vi bildar, desto längre tid uppfattar vi har gått. Fullspäckade dagar och veckor fyllda med många nya spännande händelser minns vi vanligtvis som längre än dagar och veckor där inget speciellt händer.
För Beatriz Flamini kändes 500 dagar i total isolering bara som 160 dagar. Det hände inget speciellt alls, förutom en period av plötslig fluginvasion, och därför hade hon inget att hänga upp den upplevda perioden på. För henne spelade tiden inte heller någon roll. Det fanns inget schema att följa, inga måsten, ingen stress. Beatriz Flamini skulle bara sysselsätta sig själv i lite över ett år.
Tid som flyger förbi eller i princip står still
Historiskt passerad tid är en sak men hur vi känner i stunden är något helt annat och beror på fler faktorer än de minnen vi skapar. Det har gjorts flera studier på hur olika personer upplevde tiden under Covid 19 pandemin. Ett mönster som gick att se var att tiden upplevdes annorlunda för de flesta men för hälften av oss kändes det som att tiden gick snabbare och för den andra hälften kröp dagarna förbi.
De faktorer forskarna kunde se som avgörande för det ena eller det andra var personens ålder, hur nöjd han eller hon var med sin nivå av social interaktion samt hur stressad- och upptagen han eller hon var. Generellt sett gick dagarna snabbare för yngre personer som var socialt nöjda, upptagna och upplevde låga stressnivåer. Omvänt gick dagen långsammare för äldre personer, särskilt de över 60 år, som var socialt missnöjda, stressade och saknade uppgifter att sysselsätta sig med. Denna forskning tyder alltså på att Beatriz Flamini faktiskt var ganska nöjd i sin grotta.
Samma mönster går att se när man studerar hur astronauter upplever tid under uppdrag ombord på den internationella rymdstationen, visar en nyligen publicerad studie i tidskriften Nature. I denna studie studerades en grupp astronauter under en sex månader lång resa. På marken fanns en kontrollgrupp som fick göra samma uppskattningar av tid som sina kollegor uppe i rymden.
Det visade sig att när astronauterna skulle uppskatta hur många minuter och timmar som passerat sedan en viss tidpunkt upplevde de att det passerat avsevärt mindre tid än det faktiskt hade gjort. Runt 20 procent mindre för en passerad minut och upp emot 36 procent mindre när de skulle rapportera hur lång tid det gått sedan lunch. En astronaut rapporterade även att han var så besviken över att den rymdpromenad han gjort kändes som att den bara tog mellan en och två minuter, när den i själva verket pågick i åtta. Den uppmätta felaktigheten i tidsuppfattning verkade dessutom öka över tid.
Astronauternas arbetsdagar är fyllda av olika aktiviteter i en tidslinje som ändras från en dag till en annan. Det är kort sagt aldrig en lugn stund och man måste nog vara väldigt luttrad för att känna sig uttråkad under sin resa i tyngdlöshet. Därför uppfattas tiden som snabbare, och varaktigheten i minuter eller timmar underskattas därför. Vilket alltså stämmer överens med forskningen på personer instängda under pandemin. När de kommer hem igen och ser tillbaka på tiden i rymden blir sedan effekten troligtvis den motsatta. Veckorna i rymden känns säkert som månader då varje dag är fullsmockad av minnen.
En potentiellt livsfarlig effekt
Att astronauterna på rymdstationen upplevde att mindre tid passerat än vad det verkligen gjort är ju bra på ett sätt. Det betyder att det inte finns någon större risk för att de blir uttråkade och det i sin tur ger ett mer välmående psyke överlag. Det finns däremot en potentiell farlig effekt av att uppfatta tiden som passerat som kortare än vad den faktiskt är. Nämligen då det uppstår en nödsituation. Forskarna i studien pekar på att om besättningsmedlemmar som befunnit sig i rymden en längre tid måste fatta snabba beslut, och utföra kritiska uppgifter som uppstår plötsligt, skulle de kunna uppvisa vissa fördröjningar i sina reaktioner, vilket i sin tur kan äventyra säkerheten. Tänk dig en nödsituation där den som ska rädda dig tror att det bara gått ett par sekunder när det i själva verket gått ett par minuter.
Tid är bara en av aspekterna man måste ta hänsyn till när man isolerar en grupp astronauter under flera månader, eller till och med år. Om vi i framtiden ska kunna göra bemannade resor till Mars behöver vi tänka på allt från det mest basala som mat, vatten och syre till plötsliga sjukdomar, regler ombord och kamratsämja bland besättningen. Håll utkik i våra sociala medier, där skriver vi om ett nytt experiment där en utvald grupp stänger in sig i ett 3D printat hus i Houston under ett års tid för att simulera en resa till Mars, CHAPEA, eller Crew Health and Performance Exploration Analog.
