På European Astronaut Center (EAC) i Köln tränas astronauter för kommande rymdfärder. Här finns en avancerad träningsanläggning, där blivande astronauter kan prova utrustning och träna i verklighetstrogen miljö som ser ut som delar av rymdstationen. Här finns även en fullskalig modul under vattnet, där astronauterna kan kroka sig fast och öva i tyngdlöst tillstånd likt det i rymden.
Marcus Wandt, som till vardags arbetar som testpilot på Saab, har precis tillbringat en hel vecka på träningscentret tillsammans med två andra reservastronauter. Vi på Rymdstyrelsen passade på att ställa lite frågor till honom om vad han gjorde där.
Vad fick du göra under din första vecka på EAC i Köln?
Det handlade mycket om familjärisering. Som reservastronaut är det viktig att skapa sig en basplatta av kunskap för att snabbare kunna jacka in när det är dags att träna till astronaut på riktigt. Under vår första vecka i Köln lärde vi oss mycket om fysiologisk- och psykologisk påverkan på kroppen under rymdfärd, och vi fick bekanta oss med utrustningen, rymddräkterna och miljön.
Vad var mest spännande?
Att träffa de andra kandidaterna. Vi svetsas samman snabbt som grupp, eftersom vi är i en sådan annorlunda situation. Det är en sak att bli uttagen, men när man åker ner och träffar andra blir allt verklighet. Vi umgicks även med astronauter som kunde ge svar på våra funderingar om vad som ska hända framöver.
Känner du igen dig i de andra kandidaterna?
Vi var tre av elva reservastronauter på plats och alla har olika bakgrund. Det var en forskare inom biomedicin, en läkare och så jag som är testpilot på plats denna gång. Men det finns många gemensamma nämnare. Många av oss har multipla bakgrunder. Jag är testpilot, civilingenjör och fallskärmsjägare. Läkaren har också varit på en längre expedition i Antarktis.
Det är tydligt att vi alla har erfarenheter av expeditioner, en väldigt stark vilja att utveckla saker och ett stort intresse för att få världen att gå framåt och bli bra. Dessutom är vi är alla genuina lagspelare. Man skulle kunna tänka sig att det är tävlingsmiljö och det är det nog. Men bara inom en själv, att man vill se hur långt man kan komma. Det är inte några armbågar.
Vad lärde ni er om den fysiska påverkan av kroppen?
Vi lärde oss mycket om hur man kan minska påverkan på människokroppen under rymdfärder. Det är viktigt på lång sikt, men man måste även snabbt kunna anpassa sig till mikrogravitationen i rymden och till gravitationen när man åker tillbaka till jorden. Mängden blod minskar till exempel snabbt i rymden, vilket gör att kroppen får svårt att upprätta trycket i huvudet när man återvänder till jorden.
I Youtube-klipp kan man se astronauter som försöker stå upp på presskonferenser direkt efter landning och segnar ned både en och två gånger. Det är viktigt att träna mycket och upprätthålla fysiologisk status i rymden så att bendensiteten inte minskar lika mycket, att muskulaturen hålls stark och hjärtat får jobba.
Och hur påverkas man psykiskt?
Blivande astronauter kan till exempel få testa att vara isolerade med en liten grupp människor under lång tid i en grotta eller under ytan för att känna hur det är att vara isolerade långt borta. Det kan bli aktuellt senare.
Det har dock visat sig att astronauter som är i rymden på riktigt, inte påverkas psykologiskt på samma sätt som människor som isoleras i rymdsimuleringar på marken. Jag jämför det med när jag sitter i mitt flygplan helt ensam på natten för att testa något. Jag känner mig inte ensam, eftersom det känns som att jag har med mig hela testteamet upp. Jag har inte varit i rymden än, men det finns många beröringspunkter och likheter i uppdragen.
Har du kommit ett steg närmare rymden nu?
Absolut. Framför allt har det klarnat lite för mig vilka möjligheter som finns. Innan jag reste ned tänkte jag rent matematiskt på hur många rymdfärder och astronauter det finns och hur länge jag kan vara aktiv. Men efter att ha varit här känner jag det är fullt möjligt att jag skickas ut i rymden, bara det finns ett starkt svenskt engagemang.
Vilka möjligheter finns det rent konkret?
Det kan bli aktuellt att åka till rymdstationen om några år. På lite längre sikt kan det även bli färder till Lunar Gateway, rymdstationen som är tänkt att ligga i omloppsbana kring månen, och till månen. Under Artemisprogrammet ska man bygga upp en förmåga att transportera människor fram och tillbaka till Lunar Gateway. Det behövs många astronauter till eftersom man är där kortare tid. Dessutom har man kommit relativt långt med kommersiella rymdstationer, som också måste besättas.
Vad behöver Sverige göra?
Vid ESA:s ministerråd i november ökade andra länder sina anslag med totalt 35 procent inom den mänskliga rymdutforskningen. Det är en rejäl ökning och om vi i Sverige inte hakar på kan vi komma efter i utvecklingen. Vi måste bidra och konkretisera våra planer för att rymdfärden ska bli av.
Sverige ligger långt fram både inom rymdteknik och annan teknik som direkt kan tillämpas i rymden. Genom att vara en del av ESA:s program och få tillgång till europeisk industri kan vi ytterligare stärka vår konkurrenskraft. Det är inte bara viktigt för Sverige och Europa. Rymdsatsningar innebär riktiga utvecklingskliv och ger klockrena verktyg för att utveckla jorden.
Vad blir nästa steg i utbildningen?
Vi har fått en lång lista på saker som ska ske. Det lär bli fler utbildningar under året, men vi vet ännu inte exakt när. Vi ska även göra medicinska undersökningar varje år så att man ser att man är "fit for space flight". Men vissa saker, som till exempel flygträning är så omfattande att den nog inte kommer förrän vi fått vårt uppdrag. Fast just flygningen behöver ju inte jag, som flyger varje vecka.
