Solstormar kan beskrivas som explosioner på solens yta. Det är solens sätt att frigöra energi genom att väte omvandlas till helium i solens yttre atmosfär. Solen är en förutsättning för allt liv här på jorden, men dess solstormar kan påverka vardagen på jorden en hel del. När det råder kraftig aktivitet på solens yta uppstår geomagnetiska stormar som i vissa fall kan leda till strömavbrott eller kommunikationsstörningar på jorden.
Det är svårt att förutspå när solstormarna inträffar. Forskarna har länge trott att det är mest sannolikt att de inträffar under solens aktiva fas. Nu visar ny forskning att det kanske inte alltid är fallet när det kommer till de riktigt stora solstormarna.
– Vi har studerat borrkärnor från Grönland och Antarktis och upptäckt spår av en enorm solstorm som för cirka 9200 år sedan slog hårt mot jorden under en av solens passiva faser, säger Raimund Muscheler, geologiforskare vid Lunds universitet, i en kommentar.
När forskarna har undersökt borrkärnorna har de hittat de radioaktiva isotoperna beryllium-10 och klor-36. De produceras när högenergetiska kosmiska partiklar når jorden och kan lagras i is och sediment. För att hitta isotoperna krävs ett avancerat analysarbete.
– Därför blev vi glatt överraskade när vi hittade en sådan topp som indikerar en hittills okänd gigantisk solstorm i samband med låg solaktivitet, säger Raimund Muscheler.
Forskning om solstormar sker även från rymden. I omloppsbana runt solen finns bland annat ESA:s satellit Solar Orbiter som studerar solens atmosfär på nära håll. En av satellitens viktigaste uppdrag är att studera variationer i solvinden med hjälp av de instrument som finns ombord. Solar Orbiter ligger lika nära solen som Merkurius bana och därifrån kan den leverera bilder av solens atmosfär.
I närmre omloppsbana runt solen finns även den amerikanska rymdsonden Parker Solar Probe som studerar solens yttre atmosfär, den så kallade koronan. Med hjälp av Venus gravitation kan Parker Solar slunga sig så pass nära solen att den kan studera den på ett avstånd av 6,1 miljoner kilometer. Merkurius avstånd till solen varierar mellan 46- och 70 miljoner kilometer. För att sonden inte ska brinna upp av solens enorma värme skyddas den av en 11 centimeter tjock värmesköld i kolkomposit som klarar av att hålla sondens innertemperatur under 30 grader.
