Den femtonde januari skedde det mest kraftfulla vulkanutbrottet på jorden på över trettio år. Det var då vulkanen Hunga Tonga-Hunga Ha'apai i ögruppen Tonga i Stilla havet exploderade med en kraft motsvarande 500 gånger den atombomb som föll över Hiroshima. Tryckvågen cirkulerade halva jorden och askmolnet steg över fem mil upp i atmosfären. Inte sedan 1991, då vulkanen Pinatubo i Filipinerna hade ett massivt utbrott, har jorden skakats så kraftig av en vulkan.
Sedan 1991 har det skett en enorm teknikutveckling och jorden har aldrig varit så övervakad som den är nu. Dels med instrument på marken och i luften men kanske framförallt av satelliter rymden. Att man faktiskt lyckades fånga vulkanutbrottet i Tonga på bild, trots att det inte fanns någon förvarning, är helt tack vare geostationära vädersatelliter. Med hjälp av uppföljande satellitdata har man kunnat följa gasmolnets färd i atmosfären samtidigt som man kunnat se i detalj på förödelsen innan det var säkert för någon att ta sig till platsen.
De vädersatelliter som fångade utbrottet på bild var den japanska Himawari-8 och den amerikanska NOAA GOES West. Detta är två så kallade geostationära satelliter vilket innebär att de ligger på en sådan höjd över planeten att de snurrar i samma hastighet som jorden själv gör runt sin egen axel. Det betyder att satelliten hela tiden befinner sig över samma område på jorden. Eftersom det finns flera geostationära satelliter på olika platser runt om jorden innebär det att hela planeten i princip är konstant bevakad. SMHI använder sig främst av data från den geostationära vädersatelliten Meteosat som har en vy över Europa.
Problemet med geostationära satelliter är att de ger ganska lågupplösta bilder. De måste nämligen befinna sig ungefär 36 000 kilometer från jordens yta för att kunna hålla samma takt som planeten. Därför är det tur att det finns en hel uppsjö av andra jordobserverande satelliter betydligt närmre jorden som kan komplettera med data. Några av de mest avancerade ingår i det europeiska jordobservationsprogrammet Copernicus. De olika satelliterna har instrument som bland annat radar, avancerade kameror, atmosfärsmätningsinstrument och höjdmätare. Vissa är specialiserade på att observera landmassan, vissa våra hav och andra vår atmosfär. Tillsammans kan man säga att de tar tempen på vår planet och har gjort så under flera års tid. Det är med hjälp av Copernicus-satelliten Sentinel 5p man kunnat mäta molnet av svaveldioxid från vulkanutbrottet på Tonga. Det finns även likande satelliter från andra länder, USA bland annat, som ytterligare kompletterar datamängden och det bästa är att data är helt fri att använda av vem som helst.
