Den 22 december ska världens mest avancerade teleskop hittills ta språnget från jordytan ut mot rymden och sin hållplats på andra sidan månen. Där ska James Webb-teleskopet se på universum med helt nya ögon och fånga in det infraröda ljuset från universums födelse.
Webb är stort med en huvudspegel som mäter 6,6 meter i diameter har den en total yta för ljusuppsamling av ungefär 25 kvadratmeter. Det är mer än dubbelt så mycket som Hubble-teleskopets spegel. Trots detta är det långt ifrån det största teleskopet som hittills byggts och blickar man framåt mot de teleskop som planeras det närmaste årtiondet blir det nästan lite fjuttigt i jämförelse.
Speglar
Innan vi presenterar några exempel på befintliga och kommande jätteteleskop måste ett par detaljer om speglar förklaras. I princip är det så att ju större spegel ett optiskt teleskop har desto mer ljus kan den samla in, vilket i slutänden gör att man kan se mer i detalj. Det gör att teleskopbyggare hela tiden strävar efter större och större speglar. I teorin finns inga begränsningar, det är bara praktiska förutsättningar som ställer till det. Vissa satsar på en enda jättespegel medan andra skapar stora ytor med hjälp av flera mindre fasetter i ett rutnät. Men spegeln är inte allt, vad man kan se beror även mycket på vilka instrument som tar själva bilden. Vilken typ av ljus censorn ser och vilken storlek den har är avgörande för att få till ett bra resultat. Vilken digitalkamera som fungerar som öga helt enkelt.
Det skiljer sig även ganska mycket mellan teleskop på marken och de som befinner sig i rymden. Framförallt slipper teleskop i rymden bråka med jordens atmosfär. När ljus passerar atmosfären reagerar det med gaserna där och studsar då runt innan det når ner till jordytan. Dessa störningar blir för teleskopen på marken, hur stora de än är, som att se genom vatten. Detta var länge ett oöverkomligt problem som man nu med hjälp av den tekniska utvecklingen på många sätt lyckats kompensera bort. En spegel är idag inte bara en spegel, det är en levande yta som kan justeras i realtid. Med hjälp av referenspunkter utanför atmosfären kan datorer i teleskopet ändra spegeln och kompensera bort störningarna och i praktiken sudda ut atmosfären innan de producerar de färdiga bilderna. Som när du sätter på dig ett cyklop för att se klart under vatten. I de bästa fallen kan datorn optimera spegeln tusen gånger i sekunden.
