En kylslagen januarimorgon 2016 påbörjade den färdiga antennen sin resa mot Kalifornien, USA. Det innebar slutpunkten på ett långt och krävande arbete som pågått i nästan åtta år. Joakim Johansson hade tillsammans med ett team på ett 30-tal personer i Göteborg och Linköping konstruerat en antenn som faktiskt inte är så stor som man kanske kan tro.
– Den är cirka 60 centimeter i diameter och ser ungefär ut som en vanlig parabolantenn. Den väger bara några kilo så en person kan lätt bära den. Men det gör man förstås inte av säkerhetsskäl, säger Joakim Johansson.
Det har gått över fem år sedan antennen blev klar. Man kan ju tänka sig att eventuella tekniska framsteg skulle göra att det behövdes uppdateringar. Men så är inte fallet.
– Vi vill ogärna ändra någonting efter att antennen klarat alla kvalifikationstester. Skulle vi ändra något måste testerna göras om. Det undviker vi helst eftersom dessa är både tidskrävande och omfattande, säger Joakim Johansson.
Han poängterar att utmaningarna i ett projekt som det här är många. Inte minst logistiken eftersom arbetet löpt över så många år. Det fanns också flera byggtekniska svårigheter. Antennen ska klara extrema temperaturer, både värme och kyla. Den ska också kunna hantera de påfrestningar som en uppsändning innebär.
Att kolfiber valdes som material beror på att det är starkt och lätt. Det behåller också sin form i de extrema temperaturer som det kommer utsättas för i rymden.
– En annan utmaning har varit att få kolfiberdelarna att fungera ihop med metalldelarna. Framför allt den så kallade vågledaren som transporterar in signalen till själva satelliten. Den fick vi tillverka i en metallegering som heter Invar. Fördelen med materialet är att det inte har någon utvidgningskoefficient precis som kolfiber.
Data från de observationer som Webb genomför kan, tack vare antennen, skickas till jorden med en hastighet av 30 Mbit/s. Var informationen hamnar beror lite på var teleskopet befinner sig. På jorden finns tre mottagarstationer: en i Kalifornien, en strax utanför Madrid och en i Australien. På de här platserna kan varje mottagare täcka in varsin tredjedel av jordklotet. På så sätt finns alltid någon mottagarantenn riktad mot James Webb-teleskopet. Men det finns ytterligare en orsak till att de ligger där de ligger.
– De här platserna är utvalda eftersom det är väldigt torrt just där. Många som har satellit-tv har säkert märkt att det kan bli lite dålig mottagning när det regnar. Mottagarantennerna har en diameter på mellan 34 och 70 meter, så det är stora saker.
Har du sett antennen sedan den levererades?
– Ja, vid tre tillfällen. För omkring två år sedan fick vi också möjlighet att se hela James Webb-teleskopet på plats. Och man får en tår i ögat när man ser det. Det är som ett katedralbygge, oerhört vackert.
James Webb-teleskopet anlände till den europeiska rymdbasen Kourou i Franska Guyana den 12 oktober och är planerad för uppsändning den 18 december. Det följer Joakim Johansson med stort intresse.
– Självklart, men än vet jag inte hur. Det är ju på en lördag, så vi får se om det blir på jobbet eller hemma.
