Den lilla rymdsonden Juno har nu befunnit sig i omloppsbana runt solsystemets jätteplanet Jupiter i fem år. Officiellt har den nu avslutat sitt uppdrag att studera planeten på nära håll under minst 32 varv, men NASA beslutade sig tidigare i år att förlänga uppdraget till september 2025 eller till dess att sonden går sönder av sig själv.
Jupiter var enligt romersk mytologi gudarnas konung. Dagsljusets och himlens gud, son till Saturnus och Ops, härskare över vädret och Roms beskyddare. Planeten Jupiter var den största av planeterna synliga med blotta ögat under antiken och fick därför namnet av den största guden. Enligt mytologin drog Jupiter en slöja av moln runt sig för att dölja sitt ofog. Det var endast Jupiters hustru, gudinnan Juno, som kunde se genom molnen och avslöja Jupiters sanna natur. Det är precis vad rymdsonden Juno haft i uppdrag att göra, att se genom molnen för att förstå planetens struktur och historia.
Jupiter har mer massa än alla andra planeter tillsammans och en diameter elva gånger så stor som jordens. I ett teoretiskt experiment skulle mer än 1300 jordar få plats inuti Jupiter. Jupiter har ingen yta man kan landa på och det är svårt att skilja på planetens inre och dess atmosfär. Forskarna tror att det någonstans långt in i planetens finns en solid kärna, men det har hittills aldrig kunnat bevisas och detta är en av sakerna Juno studerat.
Jupiter roterar oerhört snabbt runt sin egen axel. Det tar bara tio timmar för ett helt varv och detta ger upphov till enorma rörelser i atmosfären. Gasen som stormar runt planeten i böljande vågmönster rör sig i hastigheter uppemot 540 kilometer i timmen. Det mesta av atmosfären består av väte och helium (precis som solen) men det finns även lager av ammoniak, metan och vatten.
Den stora röda fläcken, en virvlande storm av moln dubbelt så bred som jorden, har observerats på den gigantiska planeten i mer än 300 år. Som en milstolpe av Junos vetenskapliga uppdrag har det nyligen publicerats en rad artiklar i olika vetenskapliga tidskrifter varav en handlar om just den stora röda fläcken.
Eftersom Jupiter saknar en solid mark har man tidigare trott att de vädersystem som syns på ytan sträcker sig långt ner i atmosfären. Detta har Juno nu fastställt och även kunnat visa att virvlar som den röda fläcken är djupare än man trott.
Med hjälp av mikrovågs- och gravitationsdata har man kunnat fastställa att den berömda virvelstormen är minst 300 km djup, kanske så djup som 500 km. Det är djupare än det förväntade molnbildande "väderlagret" som når ner till cirka 65 km under ytan, men högre än jetströmmarna som kan sträcka sig ner till 3 000 km. Fläcken har minskat de senaste årtionden men dessa nya data tyder på att det bara gäller ytlagret. Sannolikt kommer den stora röda fläcken fortsätta snurra runt på Jupiter i många år framöver.
Juno slog 2013 ett hastighetsrekord som världens då genom tiderna snabbaste farkost när den nådde en hastighet av 265 500 km/h. Sedan dess har NASA:s Parker Solar Probe tagit över rekordet då den tidigare i år flög över 466 592 km/h under sitt uppdrag att studera solen. Det motsvarar ungefär 150 kilometer i sekunden och i den hastigheten skulle det bara ta farkosten 4,5 minuter att åka ett varv runt jorden, men det är fortfarande bara 0,05 procent av ljusets hastighet.
