Svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting är i romanen Liftarens guide till galaxen siffran 42. Av en händelse är det också 42 år sedan som den vida omdiskuterade boken publicerades. Samtidigt har alltså de 42 största asteroiderna i vårt solsystem avbildats i detalj.
European Southern Observatory (ESO) har med hjälp av teleskopet VLT (Very Large Telescope) i Chile lyckats skapa detaljerade avbildningar av asteroider som rör sig i banor mellan Mars och Jupiter. Egenskaper som till exempel form och densitet har tidigare varit i stort sett okända, men efter fyra års observationer kan de 42 största asteroiderna nu beskrivas mer detaljerat.
Nästan samtliga av de 42 asteroiderna visade sig vara större än 100 kilometer. Särskilt stora var de som fanns i asteroidbältet, där var hela 20 stycken av de avbildade asteroiderna större än 200 kilometer.
De största asteroiderna som finns med på listan är Ceres och Vesta med diametrar på cirka 940 kilometer respektive 520 kilometer. Bland de allra minsta finns Urania och Ausiona, som har uppmätts till omkring 90 kilometer stora.
Genom att återskapa asteroidernas form har astronomer kunnat urskilja två olika grupper – de som är nästan perfekt klotformade, som Hygiea och Cerea, och de som är mer avlånga, med den hundbensformade Kleopatra som mest utmärkande.
Forskarna har också upptäckt stora skillnader för densiteten hos de olika asteroiderna, vilket tyder på att deras sammansättning varierar mycket. De fyra asteroiderna med lägst densitet, bland annat Lamberta och Sylvia, har värden kring 1,3 gram per kubikcentimeter, vilket är ungefär hälften så mycket som kol. De med högst densitet, Psyche och Kalliope, har densiteter kring 3,9 respektive 4,4 gram per kubikcentimeter, vilket är högre än diamant (3,5 gram per kubikcentimeter).
Resultatet ger en tydligare bild av asteroidernas ursprung och stärker dessutom en tidigare teori om att de med lägst densitet sannolikt bildats i de yttre delarna av solsystemet.
- Våra observationer stärker teorin att kropparna har förflyttats långt sedan de bildades. Den enorma skillnaden i densitet kan bara förklaras med att de har bildats på mycket olika ställen i solsystemet, säger Josef Hanuš vid Karlsuniversitetet i Prag, Tjeckien, och en av medförfattarna till studien som nyligen publicerades i Astronomy & Astrophysics.
Just nu håller ESO på att utveckla teleskopett VLT:s efterföljare, Extremely Large Telescope (ELT). Med hjälp av teleskopet, som förväntas stå färdigt för att påbörja observationer senare under detta årtionde, ska astronomer kunna fånga ännu mer detaljrika avbildningar.
- ELT-observationer kommer kunna göras av huvudbältsasteroider så små som 35–80 kilometer, beroende på deras banor i asteroidbältet, och av kratrar ned till en storlek av 10–25 kilometer, säger Pierre Vernazza vid Laboratoire d’Astrophysique de Marseille i Frankrike, som lett studien.
Även om de 42 asteroiderna som avbildats inte befinner sig i kollisionskurs mot jorden finns det andra objekt som skulle kunna träffa jorden. Eftersom solsystemet är fyllt med rymdstenar som rör sig i hög hastighet, finns risken att dessa någon gång krockar med jorden. Risken är inte stor, men det är ändå viktigt att förbereda sig.
I över 20 år har NASA med internationella partners skannat rymden efter så kallade NEO:s (Near Earth Objects). Till NEO:s räknas objekt som finns i vårt solsystem och som passerar inom 50 miljoner kilometers avstånd till jordens omloppsbana. Till exempel asteroider och kometer.
Övervakning av himlavalvet och observationer av jordnära objekt samordnas även på ESA:s NEO Coordination Center (NEOCC).
Med hjälp av systemet Sentry, NASA:s automatiserat kollisionsövervakningssystem, genomsöks kontinuerligt himlavalvet efter asterider som kan innebära en potentiell risk för framtida påverkan på jorden under de närmaste 100 åren. En riskbedömning görs för varje objekt genom att bestämma asteroidens storlek, hastighet och sannolikhet att träffa jorden. En riskbedömningslista över potentiellt jordnära objekt finns tillgänglig här.
