Ozon är en form av syre som består av tre atomer syre med den kemiska beteckningen O3, tillskillnad från det två-atomiga syret vi kan andas, O2. Ozon är för människan en väldigt giftig gas men för livet på planeten är den livsviktig. Ozon finns i hela atmosfären, från marken till det yttersta skiktet. Cirka 90% av allt ozon i atmosfären finns i stratosfären på 10 - 50 km höjd. Där fungerar ozonet som ett filter mot den skadligaste UV-strålningen från solen och i vanligt tal brukar vi benämna det för ozonskiktet. Ett minskat ozonskikt medför att mer skadlig UV-strålning kan nå jordytan.
Koncentrationen av ozon i atmosfären mäts kontinuerligt eftersom det är så viktigt för oss. Bland annat har den svenska satelliten Odin de senaste 20 åren givit forskarna ovärderliga data från den övre delen av atmosfären.
Det är våra utsläpp av ozonnedbrytande ämnen som i kombination med naturliga klimat- och väderprocesser gör att det globala ozonskiktet tunnas ut. Utsläppen av freoner i atmosfären tog sin fart i och med utvecklingen av kylskåpen på 1920-talet, det som kallas freon är i själva verket en klorförening som heter difluorklormetan och det hade oslagbar effekt som kylmedel i de nya kylskåpen. Det var dock först på 1980-talet som forskare upptäckte att ozonlagret över Antarktis var oroväckande tunt. Under ett möte i Montreal, Kanada, skapades det så kallade Montrealprotokollet för att fasa ut produktion och användning av ozonnedbrytande ämnen. Idag är det främst utsläppen av lustgas som är det största hotet mot ozonlagret.
Ozon bildas då syremolekyler utsätts för UV-strålning i den övre delen av atmosfären. Förenklat kan man därför säga att så länge solen lyser är ozonlagret i en konstant fas av återuppbyggnad. I takt med att vi släpper ut mer ozonnedbrytande ämnen i atmosfären utmanar vi dock den processen genom att tävla med solen om vem som är snabbast i att bygga upp eller göra slut på ozonet.
Årligen uppstår ett hål, eller kraftig uttunning, av ozonlagret över Antarktis. Till skillnad från Europa har Antarktis vinter mellan ungefär april och september. Då når inte solen över horisonten och temperaturerna kan nå så lågt som hela -90 grader Celsius. Det gör att nytt ozon inte bildas och en faktor som rejält ökar nedbrytningen av ozon, förutom högre koncentrationer av exempelvis freon eller lustgas, är låga temperaturer. När temperaturen når under -79 grader Celsius kondenserar salpetersyra, svavelsyra och vatten i atmosfären till molndroppar och det som forskarna kallar PSC (Polar Stratospheric Clouds) bildas på hög höjd. När dessa moln under våren värms upp av solen aktiveras en fotokemisk process som gör att ozonet kring dessa moln bryts ned mycket snabbt. Efter en tid når solen så högt på himlen att temperaturen går upp och processen stannar av. Det är under den här perioden som ozonskiktet blir så tunt att man talar om ozonhål.
På grund av vilka väderförhållanden som råder på jorden blir hålet olika stort år från år. Är det kallare, och kallast blir det på Antarktis, blir hålet större och tvärtom.
Nyligen publicerade det europeiska jordobservationsprogrammet Copernicus siffror över årets antarktiska ozonhål och det kunde då konstatera att det i år är större än hela kontinenten. Förra året var det också stort men 2019 var det mindre än på 20 år.
