I april i år genomförde NASA historiens första kontrollerade flygning på en annan planet än jorden. Då flög helikoptern Ingenuity en automatiserad men kontrollerad flygning i Mars atmosfär. Sedan dess har Ingenuity flugit sammanlagt 12 gånger och det som började som en ren teknikdemonstration har nu gått över till att bli ett viktigt komplement till rovern Perseverance vetenskapliga uppdrag. Med hjälp av helikoptern kan NASA kartlägga större ytor och ge en dimension av miljöövervakningen som inte kan uppnås med hjälp av satellit. Från ett fågelperspektiv kan forskarna styra Perseverance mot intressanta områden och även undvika svårforcerad terräng.
Ingenuity klassas som en drönare. Inom luftfart och i rymden hänvisar en drönare till ett förarlöst flygplan eller rymdfarkost. Drönare kan också kallas för ”unmanned aerial vehicle”, eller UAV. På jorden har drönare funnits länge. Inom det militära har drönare använts sedan första världskriget under mer eller mindre lyckade uppdrag. De fick dock sitt teknologiska uppsving under Kuwaitkriget 1991 då USA för första gången på riktigt började använda sig av drönare i aktiv krigsföring. Sedan dess har drönarna blivit mer och mer avancerade och till sist även kommersialiserade och idag används den förarlösa flygteknologin inom en mängd olika områden. Jordbruk, logistik, sport, journalistik och persontransport är bara några exempel. Utöver luftfarten kan man idag även tala om förarlösa bilar, lastbilar, båtar och tåg. Det amerikanska rymdföretaget SpaceX använder sig exempelvis av ett drönarfartyg som landningsplats för sina återanvändningsbara Falcon 9 raketer.
Även om de inte klassificeras som drönare, då de verkar utanför jordens atmosfär, kan man säga att flera av rymdfarkosterna som besöker den internationella rymdstationen är en form av drönare eftersom de endast bär last och ingen pilot. Den ryska Progress farkosten, amerikanska Dragon-kapseln och den europeiska ATV är några exempel.
Det som gör Ingenuity speciell som drönare är som sagt att den flyger i en annan planets atmosfär. Mars är som närmast ungefär 56 miljoner kilometer från jorden. Att styra den i realtid är därför omöjligt. Det tar data nästan 12 minuter att färdas mellan Mars och jorden, det gör att piloterna måste programmera varje flygning från start till mål innan de trycker på start. På jorden krävs speciella tillstånd för att flyga drönare bortanför pilotens synvinkel men det är en förutsättning för att kunna maximera drönarnas potential. Vid en skogsbrand exempelvis krävs att drönaren får flyga över stora områden för att kartlägga hela brandhärden. För att kunna göra detta måste man hela tiden få realtidsdata från drönaren, data som ofta distribueras via satellit.
Rymdsektorn har många framtidsplaner för drönartekniken. På jorden har den kommersiella teknikutvecklingen öppnat upp för möjligheten att använda drönare för att exempelvis lyfta raketer högt upp i luften och därifrån sända upp dem i omloppsbana. Likt företaget Virgin Galactic gör med sitt koncept att använda flygplan för att sända iväg rymdfarkoster. Mycket av det bränsle som krävs för att få en raket ut i rymden går åt till att starta från noll nere på marken. Att helt enkelt få raketen att lyfta. Genom att starta raketen när den redan befinner sig i luften, buren av en elektrisk drönare eller ett flygplan, kan man kapa bränslemängden avsevärt. Något som är bra för både miljön och ekonomin.
Det finns även planer på att använda drönare i framtida rymdmissioner. NASA har annonserat att de år 2026 ska sända iväg en farkost till Saturnus isiga måne Titan. Väl framme, år 2034, ska en drönare placeras i Titans täta atmosfär och där flyga runt för att leta efter kemiska spår av liv. Titan är den enda månen i solsystemet som har moln och en tät atmosfär och det är även den hittills enda kända platsen utanför jorden där man kunnat se flytande material på ytan. Uppdraget kallar NASA för Dragonfly och det var först efter Ingenuitys första flygning på Mars som dessa planer på allvar kunde räknas som möjliga att genomföra.
