EU:s jordobservationsprogram Copernicus studerar vår planet och dess miljö med hjälp av instrument på jorden och satelliter i rymden. Programmet ger korrekt, snabb och lättillgänglig information för att förbättra miljöövervakningen, förstå och mildra effekterna av klimatförändringar och säkerställa civil säkerhet.
I Sverige samlas en rad svenska myndigheter i Myndighetssamverkan Copernicus, som är ett samarbete mellan de myndigheter som har nytta av satellitdata. En av medlemmarna är Skogsstyrelsen, som använder sig av data från satelliten Sentinel-2 för att bekämpa granbarkborren.
Granbarkborren är en vanligt förekommande skalbagge i svenska barrskogar. Den är cirka fyra millimeter lång och är den enda av runt 90 arter av barkborrar som kan döda en frisk gran.
De riktar främst in sig på stormfällda granar, men även levande granar är i riskzonen, framför allt när populationen av granbarkborrar är stor i förhållande till granens motståndskraft.
Granbarkborrehanen luktar sig fram till stressade granar och borrar in sig, varpå granen svarar med att utsöndra kåda. Hanen tillverkar då ett feromon med hjälp av granens kåda och lockar till sig andra granbarkborrehanar.
Hanarna som anlänt borrar då in sig i barken och när granen till slut ger upp kallar hanarna på honorna, som kryper in i de nygrävda parningskamrarna.
Varje hona gnager därefter modergångar som följer granens fiberriktning och lägger sina ägg längs gången. Därefter äter sig larverna ut vinkelrätt från modergången och förpuppar sig efter 5–6 veckor. Efter ytterligare en vecka kläcks de nya baggarna, som stannar under barken ytterligare ett par veckor och äter medan deras skal hårdnar.
Vid det här laget har 8–10 veckor passerat sedan svärmningen inleddes. Granbarkborrarna lämnar då en döende gran efter sig.
De senaste åren har cirka sju miljoner kubikmeter skog angripits av granbarkborrar årligen, vilket kostat skogsägare och Sverige miljardbelopp.
Tidigare har skogsägare varit tvungna att inspektera skogen på plats, eller med hjälp av drönare, för att identifiera angripna träd. Men med hjälp av data från satelliter i Copernicusprogrammet kan granbarkborren nu bekämpas från rymden.
– Satelliten Sentinel-2 passerar Sverige var femte dag och fotograferar hela landet, från norr till söder. Kameran ombord fungerar ungefär som en skanner och tar bilder som är tio meter långa och 295 kilometer breda, säger Anders Persson, GIS-specialist på Skogsstyrelsen.
De bilder som Skogsstyrelsen får från den Europeiska rymdorganisationen (ESA) innehåller våglängder som det mänskliga ögat inte kan se. Förutom rött, grönt och blått ljus innehåller bilderna ytterligare tio kanaler, bland annat nära infrarött ljus. Genom att kombinera nära infrarött ljus med vanligt rött ljus kan Skogsstyrelsen beräkna fram ett vegetationsindex, som en enkelt uttryckt är ett mått på skogens livskraft.
– Sen jämför vi bilder tagna vid två olika tillfällen och tar fram en förändringsanalys, där skillnader i vegetationsindex tydliggörs med en färgskala – från blått, via grönt till gult. Blått innebär en livskraftig växtlighet, medan gult kan tyda på ett angrepp av granbarkborren, säger Anders Persson.
Läs mer om Skogsstyrelsens arbete här
Skogsstyrelsen har använt sig av satellitdata för att bekämpa granbarkborren i ungefär ett år och utveckla infrastruktur för att hantera informationen på ett smidigt sätt. Under perioden mars till november gör Skogsstyrelsen bilderna tillgängliga dagen efter de är tagna.
– Det gör att skogsägare själva kan göra de här analyserna, förutsatt att de har tekniken för det. Tidigare har det varit svårt att få överblick över granbarkborreangrepp, så satellitdata gör arbetet både snabbare och mer kostnadseffektivt, säger Anders Persson.
Fakta Myndighetssamverkan Copernicus:
Inom Copernicus betonas vikten av att fånga upp och tillgodose användarbehoven. Sverige har därför gått in för att undersöka de nationella behoven så att de kan föras fram samlat och väl underbyggt i det europeiska Copernicus-arbetet Myndighetssamverkan Copernicus. En rad svenska myndigheter samarbetar därför runt Copernicus. Allt eftersom Copernicus utvecklas ökar kraven på bra fungerande nationell samordning mellan dem som ska genomföra och dra nytta av programmet. En god samverkan mellan myndigheterna leder också till att Sverige kan ha en bredare representation i olika kommittéer, att satellitdata används mer effektivt och att det samhällsekonomiska utbytet av rymdverksamheten ökar.
