Jupiter var enligt romersk mytologi gudarnas konung. Dagsljusets och himlens gud, son till Saturnus och Ops, härskare över vädret och Roms beskyddare. Planeten Jupiter var en av de för ögat synliga planeterna under antiken och då den var störst fick den så även namnet av den största guden.
Jupiter har mer massa än alla andra planeter tillsammans och en diameter elva gånger så stor som jordens. I ett teoretiskt experiment skulle mer än 1300 jordar få plats inuti Jupiter. Till skillnad från de inre stenplaneterna består de yttre planeterna i stort sett av gas. Jupiter har ingen yta man kan landa på och det är svårt att skilja på planetens inre och dess atmosfär.
I sin kemiska uppbyggnad är Jupiter i princip likadan som solen. Mestadels består gasen av väte och helium och hade planeten varit cirka hundra gånger större hade fusion uppstått på grund av den enorma gravitationen och planeten hade då istället blivit en stjärna.
Under det första lagret av gas, djupt inne i atmosfären, är trycket och temperaturen så högt att gasen komprimeras till flytande form. Detta gör att Jupiter har solsystemets största hav som dock består av flytande väte istället för vatten. Ännu längre in mot planetens kärna tror forskarna att det flytande vätet trycks ihop så pass mycket att det får metalliska egenskaper och längst in gissar man att det finns en kärna av tunga ämnen som järn och silikatmineraler.
Läs mer om hur gasplaneter bildas här
Jupiter roterar oerhört snabbt runt sin egen axel. Det tar bara tio timmar för ett helt varv och detta ger upphov till enorma rörelser i atmosfären. Gasen som döljer planetens hav stormar runt i hastigheter uppemot 540 kilometer i timmen. Den stora röda fläcken, en virvlande oval av moln dubbelt så bred som jorden, har observerats på den gigantiska planeten i mer än 300 år. Jupiters inre rörelse ger också upphov till solsystemets största magnetosfär, uppemot 54 gånger så stor som jordens.
Ett solsystem i miniatyr
Jupiter kan liknas med ett solsystem i miniatyr. Dess massa är så stor att den har en enorm påverkan på rymden runt omkring sig. Under solsystemets bildande har Jupiter lyckats knyta till sig 79 bekräftade månar i olika storlek. De största fyra brukar kallas de Galileiska månarna, efter astronomen Galileo Galilei som upptäckte dem på 1600-talet. Dessa steniga himlakroppar har också fått namn efter den romerska mytologin: Io, Europa, Ganymedes och Callisto.
De galileiska månarna är högintressanta ur ett vetenskapligt perspektiv. Io ligger närmast Jupiter som ständigt sliter månen fram och tillbaka med sin gravitation. Detta skapar friktion som resulterar i att Io är solsystemets mest vulkaniska plats. Ständiga vulkanutbrott har gjort ytan alldeles slät till skillnad från de övriga månarna.
Till skillnad från Io befinner sig Europa på ett avstånd från Jupiter som gör den mycket svalare. Den påverkas inte av Jupiters gravitation på samma sätt och ytan består av ett tjockt lager av is. Europa är den plats i solsystemet utanför jorden där det troligen finns bäst förutsättningar för liv. Forskarna är nästan övertygade om att under den isiga ytan breder ett salt hav ut sig, innehållandes dubbelt så mycket vatten som alla hav på jorden tillsammans. Europas yta är roströd vilket tyder på att det finns mineraler i vattnet och den inre kärnan tros generera tillräckligt med värme för att skapa en miljö djupt nere under ytan likt den långt nere i våra egna hav på jorden. Det är inte en garanti för att liv uppstått på Europa men alla beståndsdelar tycks vara där.
Ganymedes är solsystemets största måne och den är till och med större än både Merkurius och Pluto. Hade den varit i omloppsbana runt solen hade vi räknat den som en egen planet. Ganymedes består också av sten och man tror att det även här finns ett underjordiskt hav, dock inte lika stort som på Europa. Det är också den enda månen i solsystemet som har ett eget magnetfält.
Callisto är Jupiters näst största måne och är den himlakropp i solsystemet som har mest nedslagskratrar på sin yta, vilket tyder på en ganska ogästvänlig livsmiljö. Forskarna har funnit is på planetens yta och man tror att djupt under manteln döljer sig även här ett hav av saltvatten, vilket gör att Callisto också skulle kunna innehålla en miljö där liv kunnat uppstå.
