Var luftrummet tar slut och rymden tar vid är internationellt erkänt till 100 kilometer ovanför jordens yta. Det finns ingen enkel gräns mellan luftrummet och rymden eftersom det inte är så att atmosfären plötsligt bara försvinner. Den blir gradvis tunnare, upp till en höjd på ungefär 950 kilometer. Det är efter det man kan säga att man befinner sig i ett vakuum.
För att ta sig ut i rymden behöver man först och främst slita sig loss från jordens gravitation. Vill man sedan hamna i omloppsbana måste man dessutom ta sig upp i en enorm hastighet för att inte falla tillbaka ner till jorden igen. Ett minimum för att en raket ska ta sig ut i rymden är en hastighet av cirka 28 000 kilometer i timmen.
Hastigheten farkosten måste hålla i omloppsbana, för att inte falla tillbaka, bestäms av höjden på banan. Ju närmare jorden desto snabbare måste man färdas. Den internationella rymdstationen håller en hastighet på 27 600 kilometer i timmen på en höjd av ungefär 400 kilometer. Det gör att den kan ta sig ett varv runt jorden på 90 minuter.
För att skapa den enorma lyftkraft som krävs för att ta en besättning eller en satellit ut i omloppsbana används en bärraket. Ju tyngre last, desto större raket behövs. Det styr även den mängd bränsle som krävs.
Världens mest frekvent använda rakettyp är den ryska Soyuz-raketen. Den första modellen av Soyuz lanserades redan 1966 och den nuvarande (Soyuz-2) har flugit sedan 2006. Raketen har en kapacitet att lyfta lite drygt åtta ton till låg omloppsbana, det vill säga den höjd som rymdstationen befinner sig på. Den är 46,3 meter hög och har en massa på 312 000 kilogram. Sedan rymdfärjornas sista flygning 2011 har samtliga astronauter flugit med denna raket, fram till år 2020 då det amerikanska företaget SpaceX gjorde sin första bemannade flygning med sin Dragon-kapsel ombord på bärraketen Falcon 9.
Till skillnad från Soyuz är Falcon 9 designad för att landa på jorden igen efter en flygning, så att den kan rekonditioneras och flygas igen. Sedan 2010 har Falcon 9 totalt flugit över hundra gånger och bara misslyckats två gånger. Rekordet för en enskild Falcon 9 raket är åtta flygningar och nio landningar. Falcon 9 kan lyfta 13 ton till låg omloppsbana, är 70 meter hög och har en massa på 549 054 kilogram.
Den europeiska rymdorganisationen ESA använder sig utav sammanlagt fyra olika raketmodeller. Dessa är Ariane 5, Vega, Vega-C och en specialversion av den ryska Soyuz. Ariane 6 är under utveckling och skulle ha gjort sin första flygning år 2020, men har försenats och beräknas genomföra den någon gång under 2024.
Ariane 5 är Europas just nu kraftigaste raket. Den klarar av att lyfta över 20 ton till låg omloppsbana, är 52 meter hög och har en massa på 777 000 kilogram. Ariane 5 drivs av företaget Arianespace för ESA. Raketen sänds upp från den europeiska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana, och rakettypen har idag flugit sammanlagt över hundra gånger i flera olika versioner.
Genom Sveriges medlemskap i ESA har vi varit delaktiga i utvecklingen av Ariane-raketerna. Företaget RUAG Space i Göteborg har levererat styrdatorer till Ariane-raketerna och GKN Aerospace Sweden har ansvaret för den tekniska utvecklingen samt tillverkningen av det komplicerade utloppsmunstycket och de båda avancerade motorturbinerna i Ariane 5.
NASA har efter rymdfärjorna använt sig av flera olika typer av raketer för att sända last ut i rymden, som den ryska Soyuz-raketen för astronauter, och framför allt rakettyperna Atlas V, Delta IV och Falcon 9. Den näst kraftfullaste raketen som finns i nuläget är Falcon Heavy som i princip består av tre specialbyggda Falcon 9-raketer som tillsammans har en kapacitet att lyfta drygt 63 ton till låg omloppsbana. Den överträffas bara av NASA:s Space Launch System (SLS), som gjorde sin första flygning under 2022. Den används inom månprojektet Artemis, men är tänkt att i framtiden även kunna användas för att skicka människor till Mars. SLS har en lyftkapacitet på uppemot 130 ton till låg omloppsbana.
Huvudkonkurrenten till SLS är SpaceX:s Starship, som är den kraftfullaste raketen som någonsin tillverkats. Den ska kunna bära upp till hundra människor på långa interplanetära flygningar. Men den första flygningen, som genomfördes i april 2023, slutade med en krasch till följd av tekniska problem. Ändå beskrivs uppsändningen som lyckad och nya försök planeras.
