Forskarna vet långt ifrån allt när det kommer till astronomiska fenomen såsom svarta hål. Det mesta bygger på teorier och först år 2019 kunde en forskargrupp för första gången fotografera ett svart hål i den interstellära rymden.
Så vad är egentligen ett svart hål? Jo, svarta hål är astronomiska objekt där extrema mängder materia är samlat i små områden. När så mycket materia samlas på samma plats blir den sammanslagna gravitationskraften så stark att området blir till en evig fälla. Ekvationerna kring svarta hål kommer från Einsteins allmänna relativitetsteori. Enligt teorin påverkar de omgivningen genom att bland annat förvrida tid och rum. I Einsteins allmänna relativitetsteori förutsades att det svarta hålet är inbäddat i ett område av lysande gas och då ger det upphov till en skugga. Skuggan skapas när händelsehorisonten böjer sig och fångar in ljusstrålarna genom sin enorma gravitation. Förra året tilldelades nobelpriset i fysik till Roger Penrose som teoretiskt beskrivit att ett svart hål är en konsekvens av den allmänna relativitetsteorin.
Nu har dock ett problem uppstått som inte är helt ovanligt inom rymdsektorn. Man har för tidigt tagit i med namnen och måste nu titta långt ner i idélådan för att beskriva nya upptäckter.
Först upptäckte man ett svart hål, ett helt vanligt svart hål med massan motsvarande ett tiotal gånger solens. Sedan hittade man mindre svarta hål, med en massa på ett par tusentals ton och uppåt. De valde man att kalla för svarta minihål. Efter det hittade man svarta hål som är större än vanliga svarta hål, supermassiva svarta hål, med en massa motsvarande miljoner eller miljarder gånger solens. Ett jättestort supermassivt svart hål med en massa motsvarande tiotals miljarder gånger solens blev såklart döpta till ultramassiva svarta hål. Större än så trodde man nog inte att hålen kunde bli. Men det kunde de. Nu har forskare från bland annat Queen Mary universitet i London teoretiskt kunna påvisa förekomsten av svarta hål med en massa på motsvarande över hundra miljarder gånger solens massa. Superlativen sinar och forskarna har därför döpt det nya stora svarta hålet till ett: häpnadsväckande stort svart hål, eller på engelska ”stupendously large black holes”. Undrar vad som kommer härnäst, löjligt stora svarta hål?
Samma fenomen finns inom den markbundna astronomin. Teleskop döps ofta efter sina egenskaper och bland de mest kreativa namnen återfinns: Massive Monolithic Telescope (Arizona), Large Binocular Telescope (Arizona), Gran Telescopio Canarias (Spanien), Very Large Telescope (Chile), European Extremely Large Telescope (Chile) och till sist, för att balansera ut det lite, Kilodegree Extremely Little Telescope (Arizona och Sydafrika).
