Mycket av den senare tidens rymdforskning har kretsat kring att söka efter jordens tvilling någonstans där ute i det stora svarta vakuum vi kallar universum. Detta samtidigt som vi förbereder oss för baser på månen och i förlängningen även på Mars. Oddsen att finna en jorden 2.0, eller ens tecken på liv där ute, är dock höga och ju mer man läser på om vilka förutsättningar som krävs för livet här på jorden, desto mer blir man ödmjuk inför sin egen existens. En sådan förutsättning är jordens magnetfält, vårt planetära solskydd.
Jorden bombarderas konstant av laddade partiklar från solen, den så kallade solvinden. Utan magnetfältet hade dessa partiklar träffat jorden med full kraft vilket skulle leda till ödesdigra konsekvenser för oss här nere på ytan. Satelliter skulle inte fungera, kraftnät skulle slås ut och vi hade drabbats hårt av solens skadliga ultravioletta strålar. Liv vore inte omöjligt i en sådan miljö men säkert kan man ändå säga att det inte hade varit den mångfald vi kan se idag.
Jordens magnetfält finns på grund av hur planeten är uppbyggd. I mitten av jorden finns en kärna av solitt järn som skapats av det enorma tryck som förekommer där inne. Runt denna kärna finns ett lager av flytande metall, nästan uteslutande bestående av järn och nickel, som hela tiden rör sig runt kärnan. Tillsammans är dessa två lager av jordens inre lika stort som planeten Mars. Runt den flytande kärnan ligger först den solida manteln och längst ut den svala jordskorpan på vilken vi bor. Rörelserna i jordens kärna är vad som skapar magnetfältet i vad som kallas dynamoteorin (bra förklarat i den här videon från PBS Space Time). Utan vår inre flytande kärna hade vi haft ett betydligt svagare magnetfält än vi har idag.
I en växelverkan mellan jordens magnetfält och solvinden skapas det som kallas för jordens magnetosfär. Den droppformade skyddande bubblan vi också kan kalla för jordens egna solskydd. I år sker ett jubileum då ESA:s Cluster-satelliter cirkulerat kring jorden i 20 år och hjälpt forskare studera magnetosfären och dess egenskaper. Cluster består av fyra satelliter (Rumba, Salsa, Samba and Tango) som alla har samma instrument och de flyger i formation runt jorden. De sista två skickades upp den 9 augusti år 2000 och den 14 augusti flög alla fyra i formation för första gången. Än idag levererar satelliterna data till forskarna.
Ombord på var och en av satelliterna finns elva instrument varav ett är EFW-instrumentet (Electric Field and Wave Experiment) som konstruerats och styrs av Institutet för rymdfysik i Uppsala med professor i rymdfysik, Mats André, i spetsen. Allt som allt har observationer från EFW-instrumenten renderat i över 600 vetenskapliga publikationer men Cluster hade kunnat sluta i total katastrof. Redan 1996 gjordes nämligen ett försök att sända ut Cluster i omloppsbana. De fyra satelliterna placerades på den då nya och oprövade Ariane 5 raketen som under avfärd exploderade i atmosfären. ESA tog då ett snabbt beslut att återuppbygga satelliterna och fyra år senare lyckades uppsändningen, då med en rysk Soyuz-raket. Idag bevaras några av vrakdelarna i Uppsala.
Läs mer om Cluster här och passa på att även läsa om ESA:s Swarm satelliter som ger oss ännu mer kunskap om jordens magnetfält.
