Det finns många olika typer av stjärnor. Vår sol är en gul dvärgstjärna som befinner sig på huvudserien av stjärntyper i ett så kallat Hertzsprung–Russell-diagram. Ett HR-diagram är en grafisk presentation av stjärnornas absoluta ljusstyrkor, eller luminositeter, ställt mot mått på deras temperatur, spektraltyp eller färg. En stjärnas position i diagrammet avslöjar i vilken utvecklingsfas den befinner sig och solen har befunnit sig i huvudserien de senaste 4,5 miljarder åren och kommer vara där ungefär lika länge till. Solen är därmed en ganska vanlig stjärna i sina bästa år, tillräckligt liten för att inte stråla sönder sina planeter fullständigt men tillräckligt stor för att det ska vara varmt och gott här på jorden.
Alla stjärnor varierar i ljusstyrka mer eller mindre regelbundet. Det kan bero på olika saker och i solens fall beror det på att magnetfältet i kärnan av solen bryter igenom ytan vilket orsakar så kallade solfläckar. Mörkare, kallare, områden som färdas över ytan i takt med solens rotation kring sin egen axel. Motsvarigheten till solfläckar är de mindre kända solfacklorna, ljusare, varmare, områden som är direkt relaterade till solfläckarna. Dessa två typer av variationer gör att solens ljusstyrka (och därav även solens totala strålning) blir högre eller lägre sett från oss här på jorden.
Solens ljusstyrka varierar dock väldigt lite i jämförelse med sina jämlikar och ännu mindre om man skulle jämföra med de stjärnor som varierar mest, de pulserande stjärnorna. Det har forskare från Tyskland, Korea och Australien nu kunnat slå fast i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Science. Solens ljusstyrka varierar bara i snitt med 0,07% och som högst 0,20%, till skillnad från 349 andra stjärnor med samma massa, radie, temperatur och ålder som solen där snittet låg på 0,36% och den högsta mätningen på 0,75%. Trots solens låga grad av variation i ljusstyrka har det effekt på jordens klimat sett över årtionden och på den kemiska samansättningen i atmosfären sett över månader eller till och med dagar. Detta tyder på att om solen haft en större variation i ljusstyrka kanske inte livet på jorden hade sett ut som det gör idag.
Forskarna har dels studerat data över solfläckar från år 1610 fram till idag. Där kunde de se att solen går igenom en 11 års cykel där mängden solfläckar går från ett maximum till ett minimum, där fläckarna under en period nästan helt försvinner, och sedan blir fläckarna fler innan det når ett maximum igen. Under tiden för maximalt antal solfläckar kunde forskarna se att solen var som mest aktiv, då förekom exempelvis flest soleruptioner som bland annat syns på jorden i form av norrsken men som också kan slå ut satelliter och förstöra elnäten. Sedan jämförde forskarna 140 år av detaljerade data från solen med 349 sollika stjärnor som observerats med Keplerteleskopet under fyra års tid för att ta fram resultaten presenterade ovan.
Det går kanske inte att helt slå fast att solen är olik sina syskonstjärnor, men den nya studien tyder i alla fall på det. I värsta fall representerar de 140 åren av studerad data en lugn period i solens liv, vilket skulle betyda att solen till slut blir mer aktiv, bara att vi ännu inte vet när.
Eftersom en mer aktiv sol är en mer kaotisk sol, med fler soleruptioner och högre strålning, skulle det innebära att jorden och livet här är hotat om solen skulle gå in i en mer aktiv fas. Det är också det som forskarna kan använda sig av i jakten på liv i universum. Baserat på vad vi nu vet förbättrar en lugnare stjärna, det vill säga mindre aktiv stjärna, oddsen för att planeterna runt den i den beboeliga zonen kan härbärgera liv.
Lite lugnande dock är att forskare kunnat studera isotoper på jorden (som också kan användas för att studera solaktivitet) daterade 9000 år bakåt i tiden som ger samma resultat som den nya studien om att solen är en lågaktiv stjärna. Det finns alltså inget skäl till panik.
