Voyager 1, tillsammans med sin tvilling Voyager 2, är på en ändlös resa genom universum för att öka vår förståelse för vad som finns utanför vårt solsystem. I 43 år har Voyagersonderna kommunicerat med NASA från platser ingenting tidigare varit, åtminstone inte något som byggts av en människa. I nuläget befinner sig Voyager 1 och 2 i den interstellära rymden, utanför heliosfären (eller solvinden), den skyddande bubbla av partiklar och magnetiska fält vår sol sveper in sina planeter i.
På Voyager 1 sitter en kamera och för snart 30 år sedan, den 14 februari 1990, vändes linsen hemåt för att ta sina sista bilder innan kameran stängdes av för alltid. Teamet bakom bilderna, med astronomen Carl Sagan i spetsen, ville skapa ett sorts familjeporträtt med hela solsystemet i en serie av 60 bilder. De lyckades få med Neptunus, Uranus, Saturnus, Jupiter, Venus och jorden. Mars gick inte att se på grund av ljusföroreningar i kameran, Merkurius var för nära solen och Pluto var för liten och ljussvag för att fångas på bild.
Bilden på jorden är tagen på ett avstånd av 6 miljarder kilometer från solen, utanför Neptunus bana och fick namnet ”the Pale Blue Dot” eftersom det enda man ser är en blekblå pixel omsluten av ett enormt mörker. Ljusstrålen på bilden är en reflektion av solen i kameralinsen. I och med 30 års jubileet har NASA återskapat bilden med hjälp av modern bildteknik. Samma data men tolkad med hjälp av bättre metoder.
Bilden inspirerade Carl Sagan att skriva boken Pale Blue Dot: A Vision of the Human Future in Space som blivit en astronomisk kultklassiker. I boken finns passagen som för alltid följer med bilden och som kan få vem som helst att falla in i ett filosofiskt drömtillstånd. Lika bra att Carl Sagan får återberätta det på egen hand. Tryck på play.
