Det svenska ballongburna teleskopet PoGO+ har genom sina mätningar gett oss ny och ökad kunskap om den extrema miljön i närheten av ett svart hål. Den har även bidragit med nya fakta om en av stjärnhimlens allra starkaste källor för mycket energirik röntgenstrålning - Cygnus X-1. De nya upptäckterna är resultatet av den forskning som bedrivits från KTH och finansierats av Rymdstyrelsen.
Det var under en ballongflygning 40 kilometer upp i atmosfären från Kiruna till Kanada som teleskopet PoGO+ studerade Cygnus X-1, ett tvåstjärnesystem som ligger i Svanens stjärnbild.
– Systemet, som inte är synligt för blotta ögat, består av en superjätte, en stjärna med mångfalt mer massa än vår egen sol, och ett svart hål som kretsar i en gemensam omloppsbana. Material som slits loss från superjätten av den starka gravitationen spiralerar in mot det svarta hålet och bildar en roterande skiva, en så kallad ”ackretionsskiva”, säger Mark Pearce, professor på avdelningen för partikel- och astropartikelfysik på KTH och som lett ett internationellt forskarlag i arbetet med teleskopet PoGO+.
PoGO+ har alltså samlat in data och studerat denna röntgenstrålning, och mer specifikt hur strålningen är polariserad. För röntgenstrålningen är detta en outnyttjad mätmetod, som har potentialen att belysa egenskaper hos Cygnus X-1 som andra teleskop inte kan matcha.
– PoGO+ har kunnat påvisa att röntgenstrålningen som Cygnus X-1 sänder ut endast är svagt polariserad. Mätningarna med PoGO+ sätter en övre gräns för hur starkt polariserad röntgenstrålningen från Cygnus X-1 är, och kan därmed utesluta en av de två populära vetenskapliga modellerna för strålningens uppkomst, samt stärka tilltron till den konkurrerande extended corona-modellen, säger Mark Pearce.
