Amerikanska astronomer säger sig ha hittat bevis för att en ny – nionde – planet finns långt bort i vårt solsystem. Planeten ska väga tio gånger så mycket som jorden och vara täckt av is och berg. Men finns den verkligen? Den svenska rymdforskaren Björn Davidsson är skeptisk till amerikanernas fynd. För den som är väl insatt i rymdämnet förklarar han här varför.
- Den här hypotesen grundar sig på banorna hos sex stycken transneptuner som har ett medelavstånd som överstiger 250 AE (1 AE = medelavståndet mellan jorden och solen). Istället för att ligga slumpmässigt utspridda, ligger perihelium för samtliga banor samlade på samma sida om solen, inom ett tämligen snävt vinkelintervall.
Man visar med teoretiska beräkningar vad som skulle hända om det fanns en nionde planet med ett medelavstånd på 700 AE och en eccentricitet på 0.6 (ett sådant objekt kommer att pendla mellan ett perihelavstånd på 280 AE och ett aphelavstånd på 1120 AE). Om objektet är tio gånger mer massivt än jorden, kommer denna att sopa rent i rymden där de observerade transneptunerna finns, med ett undantag om två kriterier är uppfyllda:
- Planeten har ett perihelium som ligger på andra sidan solen, sett från periheliepunkterna för de sex transneptunerna
- Det finns en bestämd periodicitet i banperioderna (en så kallad medelrörelseresonans) som garanterar att transneptunerna och planeten aldrig befinner sig i samma del av rymden samtidigt, även om deras banor korsar varandra.
Det andra kriteriet påminner om den situation som råder mellan Neptunus och Pluto.
Plutos bana korsar Neptunus bana, så man kan fråga sig varför Neptunus inte sopat bort Pluto för länge sedan. Anledningen är att Pluto befinner sig i en så kallad 3:2-resonans med Neptunus som innebär att Neptunus alltid går exakt tre varv kring solen på samma tid som Pluto går exakt två varv. Detta garanterar att Neptunus aldrig befinner sig i den punkt där objektens banor korsar varandra, när Pluto råkar befinna sig där. Eftersom de aldrig möts rent fysiskt i rymden, kommer Neptunus störningar av Plutos bana vara ganska små. Det finns flera andra exempel i solsystemet - till exempel Hilda-asteroiderna som skyddas från att bli bortsopade av Jupiter (trots att deras banor korsar varandra) på grund av en liknande resonans.
”Så vad man diskuterar är en teoretisk möjlighet. Man skall hålla i minnet att ingen någonsin har sett denna planet, så det finns inga bevis på att den existerar”.
Själv är jag mycket tveksam, och detta på grund av att man känner till så få transneptuner på så stora avstånd från solen, endast sex stycken (man uteslöt ungefär lika många till för att de påverkas för mycket av Neptunus). Det är förvisso märkligt att de alla ligger på "en sida om solen", men inte mer märkligt än att man slår en tärning sex gånger i rad, och alltid får nummer mellan 1-3 (och man får inga 4:or, 5:or eller 6:or). Låg sannolikhet kanske, men inte helt omöjligt. Om tärningen är dopad (vilket i vårt fall kallas för "bias", det vill säga att det finns något gemensamt i observations-förutsättningarna som systematiskt premierar upptäckt av en viss typ av banor, medan andra typer ofrivilligt utsätts för negativ särbehandling), kan man kanske till och med tänka sig att man slår en etta sex gånger i rad - det är ungefär sådan sannolikheten ser ut för att få den observerade koncentrationen av banor. Man menar att ingen bias finns, men jag tror man skall vara försiktig med det.
Jag skulle helst se att man upptäcker fler avlägsna transneptuner. Om man känner till några dussin, och man fortfarande ser en sådan här koncentration av banor kan man börja ta det på större allvar. Om objekt nummer sju har sitt perihelium någon annanstans än de sex första faller allt det här samman som ett korthus.
Så till observationell bekräftelse: fruktansvärt svårt. WISE-satelliten genomförde en genomsökning av hela himlen vid infraröda våglängder och kunde till exempel utesluta att en planet lika stor som Saturnus fanns inom ett avstånd av 10,000 AE från solen. En planet med tio jordmassor kommer vara kallare än Saturnus och dess huvudsakliga utstrålning ligger vid längre våglängder. WISE sökte igenom ungefär 20 procent av himlen vid sådana våglängder att den nionde planeten skulle ha upptäckts. Så möjligen ligger den i de 80 procent som man inte lyckades söka igenom.
Så svar på frågan om när man (möjligen) får en detektion - när skjuts nästa satellit upp i rymden som har samma förmåga som WISE? Kanske under vår livstid, kanske inte.
Bild: Rymdforskaren Björn Davidsson är skeptisk till de amerikanska astronomernas fynd.
Klipp: En presentation av astronomernas forskning och fynd. Källa: Science Magazine
