I november är det dags för Esas satellit Gaia att skjutas upp från den europeiska rymdbasen i Kourou i Franska Guyana. Igår packades satelliten på testfaciliteten i Toulouse för att påbörja färden mot Sydamerika senare i veckan. Gaia, som är ett hörnstensprojekt inom Esas forskningsprogram, har i uppdrag att mäta positioner och avstånd för en miljard stjärnor.
Vi har frågat Rymdstyrelsens astronom, tillika forskningshandläggare, Per Magnusson, varför det är av intresse att mäta stjärnors positioner?
- Om vi bara fotograferar stjärnhimlen får vi en tvådimensionell bild utan djup. Gaia kommer att ge en tredimensionell bild av stjärnorna i vår egen galax, Vintergatan, och dessutom detaljerad information om hur stjärnorna rör sig bland miljarder andra stjärnor. Detta kommer att bli en mycket viktig grund för framtida astronomisk forskning. På samma sätt lade Tycho Brahes noggranna observationer av stjärnpositioner på Ven på 1500-talet grunden för Keplers lagar om planetrörelser och sedermera Newtons rörelselagar.
Men hur mäter sig Gaia med Nasas välkända rymdprogram?
- I detta fall ligger Esa och Europa långt före - mätning av stjärnpositioner (astrometri) har blivit en europeisk paradgren. Nasa har inte haft något som motsvarar Esas satsning på astrometri med Gaia och dess föregångare Hipparcos. Gaia kommer inte att ge vackra bilder som rymdteleskopet Hubble, men det kan mycket väl visa sig bli lika viktigt för den astronomiska forskningen.
Över 400 forskare i Europa, varav flera i Sverige kommer att ta emot och analysera data från Gaia. De svenska forskningsinsatserna leds av Lennart Lindegren och David Hobbs vid Lunds universitet och Ulrike Heiter och Andreas Korn i vid Uppsala universitet. Satelliten kommer att vara i bruk under fem år och samla in väldiga mängder data. Gruppen i Lund har en central roll i utvecklingen av de algoritmer som krävs för
att få fram de eftertraktade stjärnpositionerna med hög kvalitet.
