Satelliten, som byggdes av svenska Rymdbolaget (numera SSC), var efterträdare till Viking och hade som uppgift att avbilda norrskenet och mäta partiklar och fält i den övre delen av jordens atmosfär, den så kallade jonosfären. Dessa mätningar gav även viktig information om magnetosfären, det område i rymden som domineras av jordens magnetfält.
Freja cirkulerade i en bana runt jorden som innebar att den färdades långa sträckor längs med norrskensovalen och inte tvärs över den som de flesta satelliter som studerar polarsken. Detta gav mycket långa mätserier i norrskenszonen.
IRF:s generaldirektör Olle Norberg var doktorand vid IRF i Kiruna under tidigt 1990-tal då interneteran tagit fart och Freja skickades iväg från Jiuquan Satellite Launch Center i Kina. Under åren satelliten var i drift kontrollerades den av markstationen vid rymdbasen Esrange utanför Kiruna.
”Freja var ett unikt satellitprojekt! Till exempel så kunde vi IRF-forskare för första gången sitta var som helst i världen och via Esrange både ta emot data och skicka kommandon till våra experiment i realtid. Det var verkligen revolutionerande för 30 år sedan”, säger Olle Norberg.
Tack vare att Freja möjliggjorde långa mätserier i norrskenszonen kunde forskarna konstatera att en del av jordens syre far ut i rymden från de översta lagren i atmosfären. Just denna fysikaliska process studerades tillsammans av de två IRF-experimenten.
Forskarteamet i Uppsala ansvarade för ett experiment som mätte elektriska och magnetiska vågor samt plasmatäthet och i Kiruna hade forskarteamet fokus på ett experiment som mätte laddade partiklar.
Satellitprojektet Freja finansierades av Rymdstyrelsen.
Det här pressmeddelandet publicerades ursprungligen av Institutet för rymdfysik