Termografi för upptäckt av materialdefekter
Inom flyg- och rymdindustrin ställs höga krav på såväl hållfasthet som vikt hos komponenter och material, och kvalitetskontroller har därför blivit allt viktigare. Ju lättare material (t.ex. en tunnare plåt), desto säkrare måste man vara på att materialet inte har några defekter. Naturligtvis vill man även kunna kontrollera materialet utan att förstöra det (så kallad OFP, oförstörande provning) - att såga av plåten för att se om det finns en spricka inuti har ju tydliga nackdelar. Det finns ett flertal OFP-metoder i användning, till exempel kan man hålla en ultraljudsprob mot materialets yta och av resonansen avgöra om materialet innehåller en spricka i just den punkten. Att testa alla punkter på en yta blir dock tidsödande.
OFP med hjälp av termografi, det vill säga oförstörande provning med hjälp av en termisk infraröd (IR) kamera (värmekamera), har på senare tid blivit alltmer intressant. Ett typiskt scenario är att en yta har dolda sprickor eller defekter som inte syns med blotta ögat men som kan upptäckas med en värmekamera.
Det går till så att materialet som ska provas värms upp, till exempel med en stark ljusblixt, och strax efter tas en bild med en värmekamera. Låt oss säga att det finns en spricka på materialets undersida, som vi inte kommer åt att se, och att kameran och blixten finns på ovansidan. Ovanför sprickan kommer värmen från blixten ledas bort långsammare än i resten av materialet, och värmekameran kommer se en liten fläck som är varmare än sin omgivning. Problemet är att små sprickor och defekter bara ger små skillnader och dessutom under kort tid, och de blir därför svåra att upptäcka.
På Termisk Systemteknik har vi skissat på en ny signalanalysmetod som i preliminära tester på simulerade data gett lovande resultat. I projektet avser vi samla in verkliga (inte simulerade) data genom att införskaffa material med kontrollerade defekter, belysa materialet med blixtlampa och registrera avsvalningsförloppet med en höghastighets-IR-kamera. Insamlade bilddata ska sedan användas till att systematiskt värdera och vidareutveckla varianter av metoden. Förhoppningsvis leder detta till att vi kan upptäcka även små defekter på ett effektivt vis, och att våra kunder kan effektivisera sin produktion av raketkomponenter.