Mer än 50 år efter den senaste bemannade månlandningen är månen återigen i fokus för rymdfärder. Den här gången handlar det inte bara om att besöka månen, utan om att stanna där och etablera baser som kan bli språngbrädor för vidare resor ut i vårt solsystem.Att vistas i rymden är en stor utmaning för våra kroppar. Bristen på gravitation skapar en extrem miljö. Ett område som forskarna inom rymdfysiologi har studerat noggrant är hur våra muskler och vårt skelett påverkas av mikrogravitation, det vill säga nästan total avsaknad av tyngdkraft. De flesta av dessa studier har gjorts på astronauter efter deras långa vistelser på den internationella rymdstationen, eller på friska personer som deltagit i experiment där mikrogravitation har simulerats på olika sätt.Trots att forskarna har kartlagt vad som händer med muskelmassan och skelettet var för sig, saknas det studier om hur dessa två viktiga system samspelar i mikrogravitation. Dessutom har man inte undersökt varför vissa personer förlorar mycket muskelmassa och benmassa under simulerad mikrogravitation, medan andra bara förlorar lite.Den här studien har tre mål:Undersöka samspelet mellan muskler och skelett vid simulerad mikrogravitation.Kartlägga hur förändringar i muskler och skelett sker över tid vid simulerad mikrogravitation.Utforska individuella skillnader i hur mycket muskelmassa och benmassa som förloras under simulerad mikrogravitation.För att nå dessa mål kommer vi att använda data från tidigare studier sponsrade av europeiska rymdorganisationen. Totalt omfattar materialet 170 individer. Denna studie kommer vara den första som tar ett samlat, holistiskt grepp om faktorer som påverkar muskel och benmassa efter simulerad mikrogravitation.Dessa resultat kommer att vara viktiga för framtida rymdresor och speciellt för de uppdrag som innefattar längre vistelser i mikrogravitation.