Liksom många andra rymdsonder och satelliter har Rosetta, som undersöker kometen 67P/Tjurjumov-Gerasimenko på nära håll sedan hösten 2014, med sig en sorts rymdväderstation kallad en Langmuirprob. Själva proberna (det finns två stycken ombord) är rmetallkulor 5 cm i diameter som monterats i änden på varsin stång som sticker ut ett par meter från rymdfarkosten. Om man lägger på en positiv spänning på kulan drar den åt sig elektroner. Med vår känsliga elektronik kan vi då mäta hur stor ström som flyter genom proben, och därur räkna ut hur många elektroner det finns per volymsenhet i rymden runt Rosetta och kometen. Oftast går detta bra, men ibland blir det svårt att begripa vad det är vi ser, eftersom miljön som proben mäter i knappast är ostörd -- det finns ju en jättestor rymdfarkost där, Rosetta själv, vars elektriska fält ibland kan störa våra mätningar. I det här projektet vill vi gå till botten med hur bra mätningarna egentligen är genom att köra stora datorsimuleringar av rymdfarkosten, instrumentet och det omgivande rymdplasmat. Vi börjar med Rosetta eftersom den är mest i ropet just nu, men vi vill också simulera några av våra andra instrument i rymden, som Cluster, Cassini, MAVEN, Swarm och MMS. Vi vill också direkt använda vad vi lär ur simuleringarna för att analysera våra mätningar, så att vi exempelvis minimerar osäkerheten i elektrongasens temperatur.