Solsystemet består av åtta planeter och miljontals andra himlakroppar av olika storlek. Mellan vår grannplanet Mars och gasjätten Jupiter ligger asteroidbältet, eller huvudasteroidbältet för att särskilja det från Kuiperbältet utanför Neptunus. Från den här platsen stöttes en asteroid ur sin bana runt solen för ungefär 66 miljoner år sedan. Kursändringen skulle visa sig vara förödande för vad som levde på jorden vid den tiden: dinosaurierna.
Asteroiden var stor, större än Mount Everest, och färdades i över 72 000 kilometer i timmen. När den slog ned i havet utanför Yucatánhalvön, i vad som idag är östra Mexiko en dag i maj, gjorde den det med en kraft av över en miljard atombomber av det slag som släpptes över Hiroshima under andra världskriget.
Nedslaget skapade en 180 kilometer bred och 20 kilometer djup krater och asteroiden pulveriseras nästan omedelbart. En tsunami över 1500 meter hög svepte över jorden och planeten kunde inte sluta skaka. Runt hela jorden förekom jordbävningar som i sin tur gav upphov till nya flodvågor och förstörelse.
Materialet från den pulveriserade asteroiden och nedslagsplatsen slungades ut genom atmosfären till rymden där det kyldes av och sakta började falla tillbaka mot jorden i form av små glaspärlor, smält berggrund och asteroid. Under tiden de föll tillbaka mot jorden hettades de upp av friktionen vilket skapade en kedjeeffekt som värmde upp atmosfären och marken till flera hundra grader Celsius. Detta gjorde att växtlighet sattes i brand i globala skogsbränder.
Vinkeln och platsen där asteroiden slog ned bidrog till att skapa ytterligare förödelse. Det fanns ett överflöd av svavel i berggrunden vid nedslagsplatsen som frigjordes och la sig som ett stort moln över planeten. Solljuset blockerades och de dinosaurier som inte redan dött, svalt snart ihjäl när växtligheten inte längre kunde överleva. Nästan allt plankton i haven dog också och därmed även nästan alla stora havslevande djur. Utan solljus sjönk medeltemperaturen på planeten med över 25 grader och forskarna tror att tre fjärdedelar av livet på jorden dog ut under den tioårsperiod som följde i mörker.
Vad som hände sedan var en återstart av livet på planeten som till sist ledde till att du och jag sitter där vi är idag.
Detta fasansfulla skede beskrivs av paleontologen Robert DePalma i en rad vetenskapliga artiklar baserat på utgrävningar vid en flodbädd från kritaperioden. I en ny dokumentär producerad av BBC berättar naturvetenskapsnestorn David Attenborough om hans fynd och vad som i realiteten kan drabba oss igen, om universum vill oss illa.
Vill man hellre lyssna på mer forskning om dinosauriernas sista dag på jorden rekommenderar vi avsnittet Dinopocalypse av podcasten Radiolab från 2019.
