Kampen om rymden

När den första rymdstationen sändes upp 1971 var det kulmen på en 14 år lång rymdkapplöpning mellan USA och Sovjetunionen. Racet skedde med det kalla kriget som fond och det var Sovjet som tog hem den första ronden när man den 4 oktober 1957 sände upp Sputnik 1, som blev den första satelliten i omloppsbana. Och bara en månad senare var det dags för Sputnik 2 med hunden Lajka som enda besättning.

Sovjet dominerade de första åren av rymdutforskning. Luna 2 var 1959 exempelvis den första farkost som nådde månen, även om den kraschlandade, och två år senare blev Juri Gagarin den första människan i omloppsbana runt jorden. Kosmonauten Valentina Teresjkova blev även den första kvinnan i rymden, med sina 48 varv runt jorden i juni 1963.

Med tiden kom USA emellertid i kapp Sovjet. Man var exempelvis först med att skicka farkoster till Venus och Mars, med Mariner 2 och 4, men kulmen nåddes så klart med månlandningen 1969. Och med det tog rymdkapplöpningen också slut. Sovjet gjorde visserligen några försök att nå månen, men till slut gav man upp och började i stället fokusera på något helt annat: rymdstationer. Och här blev man dominant igen.

1971 sände Sovjet upp världens första rymdstation, Saljut 1, och under de följande elva åren var hela nio av tio rymdstationer sovjetiska.

Syftet med dessa tidiga rymdstationer var till stora delar att undersöka människors förmåga att vistas längre perioder i rymden. Målet var satt långt bortom månen. Nästa steg var Mars.

Men USA tänkte inte sitta och bara titta på. Ronald Reagan hade precis valts till president och var inställd på att ta upp kampen igen.

– Idén till den internationella rymdstationen föddes på 80-talet, när Ronald Reagan ville bygga rymdstationen Freedom tillsammans med Europa, Kanada och Japan, eftersom han insåg att det skulle bli väldigt dyrt för USA att själv bekosta expeditioner till Mars. Man behövde helt enkelt först konsolidera vad man kunde göra runt Jorden, innan man begav sig längre ut i rymden, säger Christer Fuglesang, vår hittills enda svensk i rymden, med hans två expeditioner till rymdstationen.

Allt det här hände under en mycket instabil period i världspolitiken. Sovjetunionen var i gungning, och när den forna stormakten till slut kollapsade ställdes allt på sin spets.

En intressant rymdpolitisk möjlighet hade plötsligt uppstått.

– USA var angeläget om att de kunskaper som Sovjetunionen skaffat sig om rymdstationer och rymdfärder inte skulle hamna i händer på mindre pålitliga nationer, som i ett katastrofscenario kunde bygga rymdbaserade bomber och raketer. Så USA hjälpte helt enkelt det nya och fattiga Ryssland att förvalta de kunskaper man hade inom området, säger Christer Fuglesang.

Att bygga en gemensam rymdstation blev då en bra politisk lösning. Nu kunde man tillsammans fortsätta det arbete man tidigare utfört var för sig, med det gemensamma målet att bygga, bo och resa längre ut i rymden.

Resultatet blev den internationella rymdstationen, som ibland brukar betraktas som en symbol för att det kalla kriget och rymdkapplöpningen var över.

Den internationella rymdstationen bemannades första gången den 2 november 2000, när amerikanen William M. Shepherd och ryssarna Jurij Gidzenko och Sergej K. Krikaljov blev den första besättning som tjänstgjorde på rymdstationen. Sedan dess har minst två besättningsmän vistas på rymdstationen. En av dem är Christer Fuglesang, som gjorde sin första resa till stationen 2006 med rymdfärjan Discovery. Under sitt första uppdrag blev han den första ESA-astronauten som utförde en rymdpromenad i ett påbyggnadsuppdrag på rymdstationen, något han minns väldigt väl.

– Det var så klart väldigt speciellt. Alla vill nog göra en rymdpromenad, men det är klart att det var lite läskigt. Enligt läkarna hade jag 150 i puls precis när jag skulle ge mig ut, säger han.

Christer Fuglesang stannade runt två veckor åt gången på bägge sina resor till rymdstationen. På den tiden hinner människokroppen anpassa sig relativt bra. Och att jobba i tyngdlöshet är inte fysiskt påfrestande, snarare tvärtom, menar han.

– Fysiskt är det nästan lättare. Det är mer påfrestande psykiskt eftersom det är ett helt annat sätt att arbeta. Man måste hålla bättre ordning och inte lägga ifrån sig saker var som helst. Så det gäller att ställa om mentalt helt och hållet. Det är en brant anpassning i början, men med tiden så lär man sig att hantera det mer och mer, säger Christer Fuglesang.

Arbetstiden på den internationella rymdstationen varierar. Ett ursprungligt mål var att tre astronauter tillsammans skulle kunna jobba 40 timmar i veckan med olika typer av forskning. En tredjedels fulltidssysselsättning, alltså.

– Men det har blivit mer med tiden. Om jag inte minns fel har vissa av dem kommit upp till 60 timmar per vecka. Och mycket av tiden på rymdstationen går åt till att ta hand om sig själv, med bland annat två timmar fysisk träning per dag.

Huvudsyftet med de flesta rymdfärder till den internationella rymdstationen var till en början att bygga och utrusta själva stationen, även för Christer Fuglesang. Men det fanns tid över till experiment, även på rent tekniska uppdrag. Forskningen på rymdstationen handlar ofta om medicinska experiment, som exempelvis observationer där astronauten tar ett piller eller utför en mätning på sig själv för att se hur kroppen reagerar på vissa saker.

– Jag bad om att få göra ett experiment baserat på forskning som jag själv varit med om att initiera. Det gick ut på att studera ljusblixtar i ögonen och korrelera det med partiklar från rymden. Syftet var att bättre förstå vilken typ av partiklar som orsakar ljusblixtar och identifiera den fysiologiska processen i ögat. Den första som observerade de här ljusblixtarna var faktiskt Buzz Aldrin på Apollo 11, säger Christer Fuglesang.

Människor har alltså bott och arbetat på den internationella rymdstationen i 20 år i höst, trots att rymdstationen är byggd för att klara endast 15 år. Många intressanta upptäckter har gjorts genom åren och vi har lärt oss mycket om hur vi människor påverkas av att vistas i rymden under längre perioder. Men frågan är vad som händer under de kommande 20 åren. Enligt Christer Fuglesang är den mest intressanta framtidsspaningen att privata intressen stiger in i handlingarna, eftersom rymdfärder är så pass dyra.

– Att bara statliga pengar ska bekosta rymdfärder och forskning på rymdstationer är ekonomiskt ohållbart i längden. Jag har en väldigt positiv vision om att vi människor ska kunna komma längre ut i rymden i framtiden, och det kan inte bara finansieras av statliga pengar, förutom i de mest ekonomiskt riskabla momenten. Där behövs staten, säger Christer Fuglesang.

Han menar att kommersiell verksamhet bör ta vid där staten slutar. Inledningsvis kan det handla om turism, men efterhand kommer företagen börja undersöka om det går att nyttja resurser på andra himlakroppar. Och han tror att den internationella rymdstationen sannolikt är den sista statligt ägda rymdstationen.

– I fortsättningen kommer nog de vara privatägda. Företaget Axiom har exempelvis som mål att bygga en egen rymdstation, men de börjar med att skicka upp moduler som de kopplar till rymdstationen. Om ett år flyger deras första besättning dit, med privata farkoster från Boeing eller Spacex, och då sägs ju Tom Cruise vara en av deltagarna, säger han.

Den internationella rymdstationen har alltså bidragit en hel del till forskningen kring hur vi människor hanterar rymden. Och mer lär komma. Men hur långt ut i rymden tar forskningen oss? Till Mars? Och när, i så fall?

– Många av svaren på hur rymden påverkar våra kroppar kommer från medicinsk forskning, vilket kräver ett större underlag än de få människor som vistas på rymdstationen. Vi behöver bättre statistik för att få bättre förståelse. Det har varit drygt 500 människor i rymden hittills, och det räcker inte så långt för ordentlig medicinsk forskning. Vi behöver hitta motmedel mot de negativa effekter som tyngdlösheten och rymden ger våra kroppar. Men om 15–20 år har vi satt den första människan på Mars, säger Christer Fuglesang övertygat.

När den första människan sätter sin fot på den röda planeten bör vi nog skänka en tanke till de kvinnor och män som gjorde det möjligt genom forskning och arbete ombord på rymdstationen. Men till och med Christer Fuglesang tycker att 15–20 år känns som en lång tid.

– Ha ha, jag tycker för det mesta att det går lite väl långsamt framåt.