Nyhetsbrev nr 2

Houston 27/7/2002

Hej alla rymdvänner!
 
Besättningen instrueras Det här är min andra rapport om träningen inför rymdflygningen STS-116 till Internationella Rymdstationen (ISS) med rymdfärjan ”Atlantis” sommaren 2003. Just nu ser det ut som vi snart får ett nytt officiellt startdatum, troligen i början på juli nästa år. Fast det kan nog ändra sig fler gånger innan det slutligen bär iväg.

De gångna två veckorna har varit tämligen fullspäckade med träningsaktiviteter. Beamer, som gör sin tredje flygning, hävdar att han aldrig tidigare haft så mycket på schemat redan ett år före start. Det speglar dels det faktum att vi bara är fyra som i stort sett ska sköta hela rymdfärjan plus tre rymdpromenader och annat jobb på ISS – det finns de som hävdar att vår flygning är den mest pressade hittills, men också att vår träningsplanerare Myron försöker få undan aktiviteter så tidigt som möjligt så att det inte ska bli allt för stressat mot slutet. Det är nog tur att familjen inte är här ännu, ty det har varit långa dagar, men Myron har lovat att tempot ska dämpas en del snart.
   
 
Vi har haft våra två första simuleringar av start och landning i den s.k. MB-simulatorn (för ”motion base”). Det är den mest avancerade rymdfärjesimulatorn på Johnson Space Center. På en plattform som hålls uppe av styltor så finns en rymdfärjecockpit. Cockpiten har alla knappar, spakar, instrument och dataskärmar som finns i de riktiga rymdfärjorna för att flyga dem. Styltorna är rörliga och gör så att det inne i cockpiten känns som om man flyger. Genom fönstren tittar man på projicerade bilder av jorden, stjärnor, landningsbana, mm. Allting är styrt av avancerade dataprogram, så att varje kommando som vi gör i cockpiten ger en direkt återkoppling som liknar vad den riktiga rymdfärjan skulle göra. Simulatorn känns mycket realistisk och är något av det ultimata dataspelet (förutom att vi inte försöker skjuta sönder några utomjordiska rymdskepp!). 
  
 
Christer och Beamer övar i simulatornChrister och Beamer i cockpiten på en modell av rymdfärjan.
© C. Fuglesang

 
Simuleringarna börjar med att vi sitter i startposition, vilket innebär att hela cockpiten lutas bakåt nästan 90 grader. När raketerna tänds så skakar det ordentligt (fast inte lika mycket som i verkligheten, enligt dem som varit med). Genom fönstren ser man starttornet och jorden försvinna iväg. Efter två minuter har första steget, de två boosterraketerna på sidorna (SRB, Solid Rocket Booster) brunnit färdigt och kopplas loss. Då blir det genast mycket lugnare inne i rymdfärjan/simulatorn. Så småningom börjar G-krafterna byggas upp, allt eftersom bränslet används och rymdfärjan blir lättare och därmed accelererar fortare. Vid 3 G – d.v.s. man väger då tre gånger så mycket som normalt – så drar rymdfärjans datorer av på gasen, ty farkosten är inte gjord för att säkert kunna tåla mer.
 
 
Efter ungefär åtta och en halv minut så stannar motorena helt, och man är uppe i rymden och tyngdlösheten. D.v.s. i simulatorn så upplever vi ingen tyngdlöshet, det är det mest unika med rymden och det som inte går att simulera på jorden. Korta stunder av tyngdlöshet kan skapas genom att flyga flygplan i banor som kastparabler, det ger max. 20-25 sekunders tyngdlöshet inuti planet.

Första simuleringen vi gjorde var helt normal utan några problem, precis som det nästan alltid är vid alla uppsändningar. Men sedan började träningsteamet, som sitter i ett angränsande kontrollrum att hitta på problem. Det är alla möjliga tänkbara felaktigheter som att motorer stannar i förtid, datorer som hänger sig, kortslutning i elektriska kablar, luftläcka i cockpiten, mm. Besättningens uppgift är att hantera dessa, i samarbete med markkontrollen, och som hjälp har man checklistor som talar om vilka återgärder som ska göras för de olika problemen. Svårigheten ligger i att det går fort och ofta händer mycket på en gång, så man måste kunna rätt mycket mer eller mindre utantill ändå. Det är i huvudsak Terry och Billy, som sitter i framsätena, som utför alla knapptryckningar, datainputs, och annat som behövs, medan Beamer kollar att rätt saker görs. Jag är en slags ”sista reserv” som håller reda på vilka problem vi har och vad det får för konsekvenser.

Om t.ex. en viss dataenhet har gått ner så kan det betyda att vissa knappar inte fungerar och att vissa mätare visar fel värden. En stor del av träningen går ut på att få besättningen att arbeta bra tillsammans. Det viktigaste är inte att det aldrig görs fel – det är orealistiskt – utan att besättningen som helhet kan ”fånga upp” felen i tid innan de får alvarliga konsekvenser. Förhoppningsvis ska vi nå dit om ett år och efter ett otal antal simuleringar!
 

Vänliga hälsningar
Christer Fuglesang
 

Senast uppdaterad: 1 juni 2009