Nyhetsbrev nr 8

Houston 21/10/2002

Hej Rymdvänner!

Christers kollega Beamer testar att ledningar som ska kopplas på byggmodulen P5 fungerar. ©C. Fuglesang Det har passerat ytterligare två mycket intensiva veckor. Förutom träningen som mestadels handlat om rymdpromenaderna, så har vi haft en mycket lyckad rymdfärjeflygning till ISS samt World Space Congress i Houston. Och så har det blivit officiellt att 24 juli 2003 är vårt nya planerade startdatum.

Vi for till Cape på måndagen den 7 oktober, samma dag som rymdfärjan Atlantis startade för STS-112 / ISS-9A uppdraget. P.g.a. Atlantis så fanns det inga T-38 jetflygplan tillgängliga i Houston, istället flög vi kommersiellt via New Orleans till Orlando och därifrån hyrbil till KSC. På KSC deltog vi i ett av många test av P5 som görs innan den får klartecken för start. Den här gången verifierades det att ledningar som ska kopplas mellan P5 och P4 passade. Enligt planen är det Beamer som ska koppla in dom så han fick göra det mesta av testjobbet medan vi andra i huvudsak tittade på.

 
 Christer på utkiksplattformen vid Cape i Florida, i bakgrunden finns ett av de två uppsändningstornen.©C. Fuglesang 
Testet ägde rum på tisdag förmiddag, men när det var klart hade vi en del tid över innan flyget hem så vi passade på att titta runt på de olika åskådarplatserna för rymdfärjestarter. Det är kul att veta var vänner och bekanta kommer att befinna sig och vad de kan se när det bär iväg.

Tillbaka i Houston på onsdagen så hade vi att annat test. Den här gången var det ett fäste för robotarmen som skulle provas på två olika nyttolaster. Dels en pumpmodul för kylvätskan som sitter på rymdstationens fackverk, dels en behållare (ATA) med extra kylvätska (ammoniak). Beamer och jag provade om fästet gick lätt att skruva på plats och om man kom åt det med verktygen. Under våra rymdpromenader ska vi sätta på två sådana fästen på just pumpmodulen och ATA:n. Pumpmodulen kommer upp med rymdfärjan, längst bak i lastutrymmet, och när fästet väl är på plats lyfter Beamer och jag upp modulen och lämnar över den till robotarmen som styrs av Terry. Terry manövrerar armen till rymdstationen medan Beamer och jag ”promenerar” dit. 
 
Beamer och Christer arbetar vid fästet på ATA, Ammonia Tank Assembly, en behållare för kylvätska. ©C. Fuglesang Vi tar emot pumpmodulen och sätter den på en lagringsplattform, ESP2, External Stowage Platform. Modulens totala massa är 644 kg, så den blir lite knepigt att hantera när inte robotarmen håller fast den. Visserligen så är modulen tyngdlös, men för att flytta och vrida på den så måste vi vara fast förankrade på något sätt. En så stor pjäs hanterar man inte med en arm medan man håller fast sig själv med den andra, utan vi får använda fotfästen. Men rörligheten och räckvidden är då rätt begränsad och vår plan just nu är att Beamer tar pumpmodulen från armen, svänger den över till mig, varefter han flyttar sig till ett annat ställe där han kan hjälpa mig att föra den på plats.
   
Beamer och Christer arbetar vid fästet på ATA, Ammonia Tank Assembly, en behållare för kylvätska. ©C. Fuglesang
 
På torsdagen hade vi en heldagssimulering med två olika scenarier som kallas ”post insertion” och ”deorbit prep”. ”Post insertion” är aktiviteterna direkt efter det man kommit upp i rymden. Det går ut på att göra om rymdfärjan från en startraket till en satellit i bana runt jorden. De tekniska momenten som att konfigurera om rymdfärjans inbyggda datorer och öppna lastluckorna sköts i huvudsak av Terry, Billy O och Beamer, medan jag är ansvarig för logistiken, d.v.s. packning, m.m. Alla ska klä av sig rymddräkterna och dessa ska stuvas undan; alla stolar utom befälhavarens och pilotens plockas bort; det är mängder av lådor som vid start måste sitta på speciella ställen men senare är i vägen och därför måste flyttas; kök, toalett, fläktar, laptops, handhållna mikrofoner och mycket annat ska göras i ordning och startas upp. Det låter kanske inte så svårt och det är det säkert inte är om man bara kan hålla ordning på allt. Men när det är första gången man befinner sig i tyngdlöshet, i mer än 20-sekunders snuttar, är det nog lättare sagt än gjort. Nu har jag som tur är med mig tre erfarna rymdfarare, Mike, Billy Mac och Valery från ISS expedition 8 som hjälper mig med allt. De var med på simuleringen och jag tror jag kan reducera min roll till samordnare och övervakare medan de gör det mesta. Inte illa! Efter den s.k. post insertion övningen åt vi lunch, rymdmat, i rymdfärjesimulatorn.
 
 
Den andra övningen ”Deorbit prep” är den omvända processen mot post insertion, när man förbereder rymdfärjan för återinträdet i atmosfären och landningen. I princip gör man allt under några timmar före avfyrandet av bromsimpulsen (”deorbit burn”) som styr ner rymdfärjan mot atmosfären. Fast i praktiken görs mycket redan dagen innan så det blir mindre hektiskt under själva landningsdagen. En av de besvärligare detaljerna är att installera liggstolarna för den återvändande rymdstationsbesättningen. Det är lite grand av IKEA möbler över det hela med flera delar som ska passas ihop och sedan ska kylaggregat, syrgasslang och radiokabel dras fram. Rymddräkterna är varma att ha på sig, så utan kylanordningen blir det snart outhärdligt. Det är också näst intill omöjligt att installera sig själv i stolarna, men jag blir siste man och efter att ha hjälpt alla andra så får jag trots allt spänna fast mig själv. Det tog ett bra tag under simuleringen, men jag tror jag vet hur jag ska göra det bättre nästa gång.
 
 
De krävs hjälp av flera personer för att klä på sig rymddräkten.  © C. Fuglesang De krävs hjälp av flera personer för att klä på sig rymddräkten.  © C. Fuglesang

På fredagen var det dags för rymdpromenadsträning i poolen igen: EVA3. Den gick bättre än EVA1 veckan innan, och även EVA 4 som vi gjorde i tisdags, den 15 oktober, gick förhållandevis bra med tanke på att det var första gången vi övade dessa scenarior. Den här gången lyckades jag hålla bättre ordning på alla linor än under EVA1 övningen. Jämför förra nyhetsbrevet.

Förra veckan var det World Space Congress här i Houston, med tusentals deltagare från hela världen. Från Sverige kom bl.a. Rymdstyrelsens GD, Per Tegnér och vi gick runt en eftermiddag tillsammans på mässan. Rymdbolaget hade en monter där de visade ESA-satelliten Smart-1 som de har byggansvar för och som ska skjutas upp i början av nästa år. Smart-1 har en ny typ av motor som med hjälp av elektrisk framdrivning kommer att föra sonden mot månen. Resan beräknas ta nästan 18 månader.
 
Slutligen måste jag nämna något kul som hände idag, som hänger ihop med att jag så ofta får frågan om jag alltid velat bli astronaut och om jag alltid har varit intresserad av rymden. Jag har väl svarat lite olika på det, för jag kan ärligt inte minnas när jag tänkt på vad. Men idag så pratade jag med min son Rutger angående en hemuppgift han fått från scouterna om att diskutera vad far- och morföräldrar, och deras föräldrar, gjorde på sin tid. Jag hittade en del gamla släktpapper, och däribland ett paket med tio teckningar som jag gjort till min farfar på hans 70-årsdag. Detta var 1965 och jag var själv åtta år då, precis som Rutger är nu. När Rutger och jag bläddrar i teckningarna så ser vi plötsligt en raket som startar från jorden med eld- och rökmoln runt sig och sedan en teckning som föreställer en astronaut som gör rymdpromenad utanför sin kapsel i bana runt jorden! Det var knappast några självporträtt jag gjorde då, för 37 år sedan, men festligt var det att se vilka tankar jag uppenbarligen måste ha haft.
 
 
Hälsningar,

Christer Fuglesang
 

Senast uppdaterad: 4 juni 2009