Nyhetsbrev nr 48

Houston, 10 augusti 2006

Hej alla vänner,

Det rullar på bra här nu! Om bara ett par veckor (den 27/8) så förväntas Atlantis starta med uppdraget STS-115/ISS-12A – om vädret tillåter. Vi i STS-116 besättningen har nu fullt upp att göra med simuleringar och andra förberedelser. Häromveckan var jag t.ex. fyra dagar i rymdpromenadsdräkten, EMU (Extravehicular Mobility Unit). Två gånger i poolen och två gånger för en övning i en vakuumkammare. Träning i vakuum får man bara tillfälle att göra en enda gång, så det var spännande. Jag har visserligen gjort liknande övningar ett par gånger i Ryssland med deras rymdpromenadsdräkt Orlan (Örn, på ryska). Men det var första gången med NASA:s EMU-dräkt, dessutom var det med min egen rymddräkt d.v.s. den jag faktiskt ska ut och promenera i.

Förberedelser inför övning i vakuumkammare.

Förberedelser inför övning i vakuumkammare. ©C.Fuglesang

Det är, som jag nog skrivit flera gånger förr, omständligt att förbereda rymdpromenaderna och ”ta på sig” rymddräkten. Den här övningen görs därför under två dagar. Den första dagen går vi igenom alla moment med förberedelser av rymddräkten: fylla vatten, fylla syrgas, ställa in radiokommunikation, testa rymddräktens alla funktioner innan jag går in i dräkten. Väl inne i dräkten höjs trycket så att den blir motsvarande styv som när vi är utanför rymdstationen; ett övertryck på ca. 0.3 atm. Sedan provar jag om jag kan komma åt alla knappar och rattar som reglerar rymddräktens funktion. Reglagen finns inte på de dräkter vi använder i poolen och en del är rätt besvärliga att komma åt. Förutom att man inte alltid ser direkt var de är, utan man måste använda speglarna som vi bär runt handlederna (av stål – inte glas!). Jag upptäckte också att jag hade svårt att fokusera på displayen, som i stort sett sitter strax under näsan. Synfelet avhjälptes genom en liten fresnellins – som fungerar som ett förstoringsglas fast det är en plastskiva – på insidan av hjälmglaset. Det är ganska vanligt, då många av oss är i 40-50-årsåldern och ögats egen lins inte är så anpassningsbar längre.

Övning i vakuumkammare.

Övning i vakuumkammare. © C.Fuglesang

Andra dagen är den stora dagen. Då hoppar vi över många av förberedelserna och jag klär på mig dräkten. Sedan börjar en fyra timmars ”förandning” (eng.: prebreath) då jag andas ren syrgas inuti dräkten, fast fortfarande vid normalt tryck. Förandningen görs för att få ut kvävgas ur kroppen så att det inte blir någon incidens av tryckfallssjuka (dykarsjuka). Efter syrgasandningen stängs dörren till kammaren och jag kan själv sköta mycket av evakueringen av kammarens luft med kontrollpaneler som ser ut som de gör på rymdstationen. Rymddräkten hanteras också parallellt med att luften släpps ut, allt efter noggranna checklistor. Tiden som jag var i vakuum var mindre än en timme, men det är enda sättet att få känna på hur en EMU verkligen uppför sig i sitt ”rätta element”: hur det låter, luktar och känns. En del möjliga fel tränades också. Man bär faktiskt med sig ett litet häfte med checklistor på vänster arm där de flesta tänkbara felen finns med och det står vad som bör göras. Fast så länge man har radiokontakt så finns det alltid folk som kan tala om det också.

Övning med rymdpromenadsdräkten i vakuumkammare

Övning med rymdpromenadsdräkten i vakuumkammare © C.Fuglesang

Nästan allt vi gör under vår flygning har med rymdstationen att göra: vi flyger dit, dockar med ISS, bygger vidare på den och fyller den med nya saker och slutligen avdockar vi och flyger runt stationen och fotograferar den. Men vi har också en annan last med oss. Det är en ställning som kallas STP-H2 och som bär tre små experiment från amerikanska försvaret. Ställningen sitter på plattformen ICC (Integrated Cargo Carrier) längst akterut i rymdfärjans lastrum. De tre experimenten är små satelliter som vi skjuter iväg efter det att vi lämnat rymdstationen. De heter ANDE (Atmospheric Neutral Denisty Experiment), MEPSI (MicroElectromechanical Picosat Inspector) och RAFT (RAdar Fence Transponder) och var och en består faktiskt av två delar som dock skickas iväg samtidigt. Själva ivägskickandet sköts inifrån med ett antal knapptryckningar, efter det att vi navigerat rymdfärjan till rätt position och gjort den klar för fotografering och videotagning. En halvtimmes jobb per experiment är avsatt på tidsschemat. Jag är huvudansvarig för detta och har varit på ett par möten på sistone där hanteringen har diskuterats. Den första träningen visade att arbetsrutinerna inte var speciellt bra men nu ska vi förbättra dem.

STP-H2 installerad på ICC för STS-116.

STP-H2 installerad på ICC för STS-116. Foto: NASA

ANDE är den största experimentsatelliten och den skjuts ut av något som liknar en kanon. Den består av två stycken halv-meter stora sfärer. På vår flygning genomförs bara några tester av utskjutningsanordningen, det riktiga experimentet kommer att genomföras på en senare flygning. ANDE ska mäta densiteten och sammansättningen av den lilla tunna atmosfär som återstår mellan 100 och 400 km höjd. Dessa data kommer att användas för att bättre kunna beräkna olika objekts banor runt jorden.

RAFT och MEPSI är två par av vad de kallar pico-satelliter (ska väl verka ännu mindre än mikro och nano!).Varje pico-satellit är ungefär kubformad med en sidlängd av 10-12 cm och väger 2-3 kg. De sitter på var sin sida av ”kanonen”. Syftet med MEPSI är att demonstrera hur en mycket liten satellit skulle kunna inspektera en stor satellit. Den ena av MEPSI-delarna har små, små raketer som drivs av xenongas och målet är att se hur den kan flyga runt sin ”partner”. Båda delarna har sex kameror var och bilderna skickas ner till jorden. Vår flygning blir den andra MEPSI-testet med en rymdfärja; det första skedde med STS-113 år 2002. RAFT, slutligen, är ett studentexperiment från US Naval Academy. Målsättningen är att testa gränserna för rymdradarövervakningen, d.v.s. hur små objekt kan man upptäcka.

Hälsningar,

Christer

Senast uppdaterad: 22 juni 2009