Nyhetsbrev nr 41

Houston, 25/10 2005

Hej!

Det både händer mycket och lite i rymdprogrammen! På kort sikt står det just nu stilla i utbyggnaden av rymdstationen ISS och samtidigt är det oklart när rymdfärjeprogrammet kan återupptas. Fast å andra sidan är det många spännande långtidsprojekt som påbörjats med månresor från år 2018 som en höjdpunkt. Men låt oss börja med dagsläget och rymdfärjorna.

Efter rymdfärjan Discoverys testflygning i juli-augusti stod det klart att fler åtgärder måste till för att inte farligt nedfall från den externa tanken ska kunna skada rymdfärjan. Man har lärt sig och förstått mycket, men allt är ändå inte helt klart. Förhoppningen är dock att nästa rymdfärjeuppskjutning (Discovery igen med uppdraget STS-121) ska kunna ske i början av maj 2006. Går det bra så kan STS-115 med Atlantis komma iväg i juli och i bästa fall vi på STS-116 någon gång i oktober nästa år. Det lutar åt att vi får flyga med Endeavour som nyligen genomgott en uppfräschning och moderniserats. Bl.a. så har Endeavour, som första rymdfärja, utrustats med system för att ta emot elektricitet från rymdstationen. På så sätt kan rymdfärjan stanna uppe längre, fast i vårt fall blir det bara en eller två dagar eftersom stationen ännu inte genererar så mycket elektricitet. Men när vi är klara med vårt arbete på ISS så kommer det att finnas dubbelt så mycket elkraft som innan och efter ytterligare några rymdfärjor till ISS, när alla solpaneler är på plats, finns det fyra gånger mer elkraft än idag.

Crew Exploration Vehicle som lämnar jorden.

Crew Exploration Vehicle som lämnar jorden.
©NASA

NASA har offentliggjort sina planer på hur man ska genomföra den ”utforskningsvision” som president Bush presenterade i början av förra året. Till att börja med så ska man utveckla en ny bemannad farkost som kallas CEV (Crew Exploration Vehicle). Utifrån sett är den mycket lik Apollo-kapseln, fast större. Medan tre personer fick plats i Apollo så ska CEV:n kunna ta upp till sex astronauter. Den ska landa med fallskärm på land och inte i havet som Apollo gjorde. Delar av CEV:n hoppas man kunna återanvända, kanske upp till tio gånger, men det blir inte fråga om något i stil med rymdfärjorna som designades för 100 färder var.

Startraket för CEV:n blir en SRB (Solid Rocket Booster) som första steg och en SSME (Space Shuttle Main Engine) som andra steg. Tanken är att använda så mycket som möjligt av den teknik man har och som visat sig fungera på rymdfärjorna. I dag har man två SRB:s på sidorna av den externa tanken vid starten och sedan man åtgärdade problemet med de läckande o-ringarna som orsakade Challenger-olyckan 1986, så har de fungerat oklanderligt. SRB:n är därmed en av de säkraste uppskjutningsraketer som finns. Det är mer osäkert att använda en rymdfärjemotor som andra steg eftersom man inte vet hur bra de kommer att starta högt uppe i atmosfären. Idag startar man de tre SSME motorerna som rymdfärjorna har flera sekunder innan SRB:na tänds på och de tänds bara om alla tre SSME:na går stadigt. Hur som helst så kommer det att finnas en nödraket på toppen av CEV-paketet om något går galet. Den fungerar som en slags katapult och lyfter kabinen till en säker höjd innan fallskärmen vecklas ut och kabinen kan landa säkert. Apollo hade ett liknande system och ryska Soyuz har också en nödraket. Rymdfärjan saknar ett liknande system vilken bidrar till att göra den mer riskabel.

Målsättningen är att CEV:n ska flyga senast år 2012, med en liten förhoppning om att det kanske går redan 2011. Till att börja med kommer den att användas för att ta folk till och från rymdstationen. ISS är ju tänkt att ha en besättning på sex astronauter när den är färdigbyggd, så med CEV:n kan man byta ut hela besättningen på en gång. När CEV:n är utvecklad inriktar man sig på månraketen. Först och främst behövs det en startraket som kan skjuta upp tunga objekt i bana runt jorden. Återigen tänker man utnyttja rymdfärjeteknologi och bygga en raket som ska kunna föra upp till 125 ton i bana runt jorden. Hela månraketen, fast utan besättning, kan då fås upp med en uppskjutning. Besättningen, nu bestående av fyra personer, skickas upp med en CEV och dockar i banan runt jorden med månraketen. Sedan bär det av till månen, ungefär som under Apollo-programmet, fast den här gången landar alla fyra astronauterna på månen och stannar i cirka en vecka. Första resan kan ske år 2018 men det avgörande är hur snabbt projektet får finansiering. Totalkostnaden beräknas till 104 miljarder dollar, vilket är hälften av vad Apollo-programmet kostade, i dagens pengavärde. Men den största skillnaden är att nu åker vi (jag skriver vi för jag hoppas att det inte bara blir amerikaner i slutändan!) till månen för att stanna där. Bygga en forskningsbas efter ett tag, lära sig utnyttja lokala resurser och prova ut teknologier som behövs när vi något decennium senare styr mot Mars.

Pengarna till Utforskningsprogrammet kommer i huvudsak från att man fasar ut rymdfärjorna och drar ner på utnyttjandet av rymdstationen. Ett absolut slutdatum har satts för rymdfärjeflygningarna: 30 september, 2010 (USA:s budgetår löper oktober-september). Men här börjar också problemen för ISS. För att bygga färdigt ISS till den ungefärliga kapacitet som man kommit överens om via internationella avtal (mellan regeringar, inte NASA-ESA o.s.v.) så behövs det åtminstone 12-15 rymdfärjefärder, vilket ändå är betydligt mindre än de cirka 25 som var planerade före Columbia-olyckan. Internt har NASA nyligen kommit fram till att man kan göra 18 flygningar till ISS och i stort sett bygga allt som var tänkt. Framförallt få upp Europas Columbus-laboratorium och Japans modul Kibo, som just nu är nummer 8 resp. 9 i flygordningen, samt utrusta stationen tillräckligt för att sex personer ska kunna bo permanent ombord så att man kan utnyttja alla forskningsfaciliteter som skickas upp. Men det finns ett budgetgap. Om NASA inte får extra tillskott till rymdfärjorna eller tillåts omallokera en del budgetposter, så räcker pengarna kanske inte ens till 10 flygningar. Och förutom till ISS så vill NASA-chefen Mike Griffin mycket gärna göra en sista flygning till rymdteleskopet Hubble.

Igår var Griffin på sitt andra besök hos astronautkåren och vi fick en del insyn i vad som händer. Jag fick känslan av att vad det till syvende och sist handlar om är en kamp mellan olika politiska krafter i Washington DC – inte nödvändigtvis mellan Vita Huset och kongressen utan det kan mycket väl vara inom respektive enhet också – mellan de som vill avsluta rymdfärjorna så snart som möjligt och de som vill fasa ut med rimligt många flygningar. För de som vill avsluta snarast är det ju då lämpligt om det helt enkelt inte finns pengar för ett vettigt program fram till 2010. Att man i den vevan blir tvungen att bryta internationella avtal kanske inte alla där bryr sig om. 

Sexpersoners farkosten Klipper

Sexpersoners farkosten Klipper ©ESA

Det görs planer på nya bemannade farkoster på andra sidan Atlanten också, fast tyvärr inte i vår del av Europa – ännu! I Ryssland har rymdbolaget Energia som bygger Soyuz och det mesta av Rysslands bidrag till ISS presenterat ett tämligen detaljerat förslag till en sexpersoners farkost som de döpt till Klipper. I mångt och mycket är det en fördubblad Soyuz; förutom att ta sex personer mot tre så ska den kunna stanna uppe i rymden i ett år jämfört med Soyuz sex månader. Liksom CEV:n hoppas utvecklarna att Klippern ska kunna debutera i rymden år 2012. Fast Klipperns finansiering är mer osäker. Ryska statens pengar räcker inte till, så Energia försöker hitta andra intressenter som kan medverka. Och bland toppkandidaterna finns ESA. Inom ESA finns intresse, men en stor fråga är hur ESA:s finansiärer, d.v.s. Europas regeringar, ställer sig till projektet.  

En annan fråga är under vilka villkor ett ev. samarbete kan ske. Europa kan bara tänka sig att vara med på så vis att vår industri bygger delar av Klippern. Att ge direkta pengabidrag till Energia är det inte frågan om, även om det nog skulle bli billigast så. Men det gäller inte bara att bli delägare in en bemannad rymdfarkost. Projektet innebär också en teknisk utmaning som skulle ge stimulerande högteknologiska jobb för Europa. Här har vi ett mycket spännande tillfälle att kunna vara med och bygga det mest fascinerande som finns: en farkost som tar människor ut i rymden och tillbaka till jorden igen. Svenska företag skulle kunna vara med. Den utmaning och kunskapsuppbyggnad som Klipper skulle ge inom landet och till svensk industri ska inte underskattas. Men allra först måste en hel del politisk vilja till för att få ihop det – låt oss alla lobba för det.

I sammanhanget bör det nämnas att Griffin klart och tydligt har sagt att vad det gäller internationellt samarbete för NASA i Uforskningsprogrammet så vill han ha det för vissa delar, t.ex. ett europeiskt laboratorium som en del av månbasen, men att allt som handlar om transportbiten mellan jorden och månen, det ska NASA sköta helt själva. Det enda som är godtagbart är att amerikanska huvudleverantörer kan använda utländska underleverantörer, vilket väl i och för sig och kan ge vissa nischer för Sverige också. För övrigt undertecknade Sverige och USA nyligen ett rymdsamarbetsavtal bl.a. för att underlätta dylika projekt.

Ännu längre österut händer det också spännande saker. Kina skickade nyss upp sin andra bemannade Shenzhou-kapsel med två astronauter ombord för en lyckad femdagars färd. Det var två år efter deras premiärflygning, så de går långsamt fram, men de pratar redan om utforskning av månen. En viktig anledning till Kinas rymdsatsning är att de vill visa för världen och sig själva att de kan och att de är att räkna med. På samma sätt säger Griffin att huvudanledningen till att USA måste satsa på Utforskningsprogrammet är för att de är världens ledande land och då ska man leda. Varför har Europa inga dylika ambitioner? Det pratas ofta om att vi ska bli bäst i världen på utveckling mm (t.ex. i Lissabondeklarationen), men det tas sorgligt få konkreta tag. En europeisk bemannad rymdfarkost med en europeisk besättning vore en värdig utmaning som skulle leda till väldigt mycket utveckling, teknikintresse och europeisk samling.

BillyO med sin Texas-truck hjälper mig sätta orkanskydd för fönstren

BillyO med sin Texas-truck hjälper mig sätta orkanskydd för fönstren
©C.Fuglesang

Nåväl, till slut några glimtar från det ”vanliga” livet här i Houston. För en månad sedan fick NASA här och större delen av staden skrämselhicka när orkanen Rita verkade rikta in sig med en fullträff mot oss. En dryg miljon människor fick order om att evakuera, däribland alla som bor runt Johnson Space Center. Ytterligare 1.5 miljoner tyckte att det var bäst att ta det säkra före det osäkra och hoppade också in i sina bilar. Det ledde naturligtvis till världens största bilkaos. Som tur är bor vi en bit inåt land och avvaktade med att besluta oss för huruvida vi skulle fly eller ej. Så när Rita svängde av mot öster drygt ett dygn innan den nådde land kunde vi lugnt stanna kvar. Vi kunde också upplåta härbärge åt BillyO som suttit fast på motorvägen i nästan ett dygn och bara kommit någon mil de sista tio timmarna. När jag ringde honom för andra gången så gjorde han till slut en helomvändning och var hos oss inom en timme. Det här var fortfarande dagen innan Ritas förväntade besök och BillyO hjälpte mig med de sista förberedelserna, som att sätta plywoodskivor framför fönstren m.m.

Christer Fuglesang och BillyO

Jag och BillyO under en övning där vi simulerar förberedelserna inför rymdpromenaderna. Under dessa så kommer jag att ha syrgasmask vissa perioder, allt för att minska risken för s.k. dykarsjuka under själva rymdpromenaden.
©C.Fuglesang

Vår besättningsträning har avtagit allteftersom osäkerheten kring ett nytt startdatum tilltagit de två senaste månaderna och därför har vi väldigt lite planerat fram till jul. Så jag passar då som vanligt på att åka till Sverige. Tre turer har jag tänkt mig och den första börjar redan i morgon. På fredag ska jag vara med på IVA:s högtidssammankomst och kanske får jag en chans att övertyga fler om hur spännande det är med rymden och vilken nytta den kan göra på många olika sätt.

För två veckor sedan var Sveriges nya USA-ambassadör, Gunnar Lund, på besök i Houston och en svenskmiddag ordnades till hans ära. I samband med det blev jag tillfrågad om jag inte kunde leda det svenska fotbollslaget för den årliga ”Skandinavienturneringen” som hålls i samband med en familjedag på Norska sjömanskyrkan.

Det svenska fotbollslaget i Houstons "Skanidavienturnering".

Det svenska fotbollslaget i Houstons "Skanidavienturnering". Det lokala IKEA-varuhuset försedde oss med vackra gula tröjor. Spelarna kom från fem kontinenter! Europa, Asien, Afrika, Syd-och Nord-Amerika. Houston är som sagt en mycket internationell stad.
©C.Fuglesang

Jag har aldrig tidigare haft möjlighet att vara med själv men i år hade jag tänkt spela, så blåögt svarade jag ja på utmaningen. Det visade sig vara mycket svårt att få tag i svenskar i Houston som både ville, kunde och hade tid att spela fotboll! Men jag fick tillåtelse att utnämna tillfälliga ”hederssvenskar” och till slut hade vi ett lag med två svenskar och spelare från ytterligare 11 olika nationer! Jag vet inte om jag vågar nämna det, men tyvärr förlorade vi knappt med 2-3 mot både Danmark och Norge, fast jag får väl skylla på att det var två väl ihoptränade lag vi mötte.

Bättre lycka nästa år!


Hälsningar,

Christer Fuglesang

 
Senast uppdaterad: 22 juni 2009