Nyhetsbrev nr 36

Cape Canaveral, 14/3, 2005

Hej i vinterkylan!

I alla fall så var det rätt kallt i Sverige och Stockholmstrakten när jag var hemma ett tag i början på månaden och jobbade drygt en vecka på KTH/ Alba Nova. Alba Nova heter det relativt nya center för all forskning och utbildning i fysik, astronomi och bioteknik i Stockholmsområdet. Vid Alba Nova samlas nu fysiker från både Stockholms Universitet och Kungliga Tekniska Högskolan och astronomer som förut satt vid Observatoriet i Saltsjöbaden. Det nya centret ger bättre möjligheter till samarbete. Ett exempel är att forskare från de tre enheterna är med på ett stort forskningssatellitsprojekt om gammastrålning i rymden som heter GLAST, det är ett projekt som också intresserar mig. Enligt planen så ska GLAST skickas upp av NASA år 2006.

Just nu är jag på Kennedy Space Center. Jag har flugit hit med vår nye befälhavare, Mark ”Roman” Polanksy. Han och Billy O ska öva med skyttelträningsflygplanet (STA) i kväll. I morgon ska Roman och jag titta på fackverkselementet P5 till rymdstationen. Många detaljer kring vår flygning har ju ändrats, men ett av huvuduppdragen är fortfarande att vi ska sätta P5 på plats längst ut på ISS och Roman har ännu inte sett P5.

I dag på morgonen så träffades för första gången hela den nya STS-116 besättningen. Vi gick igenom arbets- och ansvarsfördelningar och träningsplaner. Med två nya rymdfärjebesättningsmedlemmar så blir det givetvis ett mindre späckat schema för oss än tidigare. För min del så innebär det bl.a. att jag inte kommer att sitta på flygdäcket vid starten och vara aktiv i cockpiten under uppfärden. Det är ju lite synd att bli av med det uppdraget men det är två anledningar till detta: Dels så tyckte Roman att han vill ”fördela gracerna” lite grand och med mina tre rymdpromenader så har jag tillräckligt med uppgifter,därför får de nya, Nick och Joanie, dela på karamellen att sitta på flygdäck vid start respektive landning. Joanie tränade f.ö. för den platsen redan i sin tidigare besättning, STS-117. I och med att jag inte är s.k. MS1 vid starten så kommer jag inte heller att vara med på de många simuleringar som görs av starten. Det är å ena sidan synd, för det är roliga övningar, men å andra sidan förenklar det träningsschemat för jag kan då göra mer rymdpromenadsrelaterad eller annan träning. Min nya beteckning blir MS3, det betyder att jag sitter på den yttersta platsen på mellandäcket vid starten (och även landningen). Om något skulle gå riktigt galet så är jag ansvarig för förberedelser inför en eventuell fallskärmsuthoppning av hela besättningen.

STS-116 / ISS-12A.1 besättningen

"Nya" STS-116 / ISS-12A.1 besättningen vid vårt
allra första möte 050314: fr.v. stående: Robert "Beamer" Curbeam, Mark "Roman" Polansky, William "Billy O" Oefelein, sittande: Christer "Fuselage" Fuglesang, Joan "Joanie" Higginbotham, Nicholas "Nick" Patrick. ©C.Fuglesang

Under dockningen kommer jag att ha lite mindre att göra men jag är fortfarande ansvarig för själva dockningssystemet. Däremot tar Joanie över lasermätningarna (avstånd och relativ hastighet) och jag kommer inte att behöva vara med på lika många dockningsimuleringar som förut. Min största avlastning är dock att Joanie tar över som ”Load Master” – d.v.s. ansvarar för allt som ska föras över mellan rymdfärjan och ISS. Hon blir också huvudansvarig för SpaceHab med Nick och mig som delansvariga. Det betyder att jag kan koncentrera mig helt på de tre rymdpromenaderna under tiden vi är på rymdstationen och det finns t.o.m. en ökad chans till att hinna syssla lite med experiment ”på fritiden”.

Det ser fortfarande mycket lovande ut för den första rymdfärjestarten i maj, för tillfället preciserat till den 15:e. Därför kommer vår besättning att sätta igång med heltidsträning fr.o.m. andra veckan i april och om allt går som det ska med rymdfärjan Discovery i maj, så har det flaggats för att vi bara kan räkna med en veckas semester i sommar! Men det är då hela besättningen är borta – jag räknar med att kunna ordna en vecka till med hjälp av vår suveräne schemaläggare Myron Fullmer. Det är i alla fall en fördel med att inte behöva vara med på så många simuleringar.I mitten på maj ska vi ha två veckors ledarskapsträning/vildmarksövning i Utahs ödemarker, i huvudsak för att svetsa ihop det nya gänget och lära känna varandra bättre.

Fastspännd i kapseln.

Fastspännd i kapseln.
 ©C.Fuglesang

För ett par veckor sedan gjorde jag tillsammans med ett antal andra rookies en centrifugträning. Det är ett moment som man bara gör en enda gång under sin karriär som rymdfärjeastronaut och syftet är att man ska få känna på samma G-krafter som under uppskjutningen. Med G-kraft menas accelerationen som är så stor att man blir flera gånger tyngre än normalt på jorden. Det är ju så att gravitation och acceleration är ekvivalenta (Einstein!), en stor acceleration kan kännas som extra gravitation (vikt) eller vice versa. När rymdfärjan startar ökar accelerationen ganska snabbt upp till drygt 20 m/s², d.v.s. drygt 2 G (tyngdaccelerationen vid jordytan är ju ca 9.8 m/s²), men faller abrupt till drygt 1 G när de två fastbränsleraketerna brunnit färdigt och kopplas bort. Därefter ökar accelerationen långsamt igen tills den når 3 G ca 7.5 minuter efter start. Mer än 3 G är färjan inte byggd för, när man når det drar man av på gasen och håller 3 G konstant till man nått rätt bana, normalt sker det efter drygt 8 minuter. Vid 3 G så ”väger” man alltså tre gånger mer än normalt och det är t.ex. tungt att lyfta armen. Stridspiloter kommer ofta upp i mycket högre G men de brukar inte behålla accelerationen under så lång tid som i rymdfärjan. Orsaken till att accelerationen ökar allteftersom beror på att raketbränslet bränns av i snabb takt och i och med det blir raketen hela tiden lättare och lättare. Motorkraften (F) ändras inte nämnvärt, men enligt Newtons berömda lag så gäller ju att F=ma, så om massan m minskar så ökar accelerationen.

Centrifugen som NASA använder för träning ligger på Brooks Air Force Base strax utanför San Antonio, ca 25 mil öster om Houston. För att göra träningen så realistisk som möjligt kläs vi upp med hela den orangea startrymddräkten. Man spänns sedan fast i liggande läge i den lilla kapseln som sitter ytterst på en ca 8 m lång arm. När armen snurrar runt i hög fart svänger kapseln upp så kraften genom kroppen blir ”rakt ned”. Vid 3 G är det lite besvärligt med armkoordinationen, men det går hyfsat att t.ex. skriva och trycka på knappar. Någon större påfrestning för kroppen är det inte heller eftersom man ligger ned. Om man sitter upp däremot kan man redan vid 3 G få börja spänna benmuskler och krysta för att få upp blodet till huvudet, ett känt problem för flygare. Vid uttagningstester till ESA och senare under Soyuzträningen i Ryssland så har jag provat upp till 8G liggande, i en halvminut tror jag det var. Då är det riktigt svårt att röra armarna och även rätt besvärligt att andas.

Det mest oväntade vid centrifugen på Brooks AFB var dock att jag mötte en svensk forskare som jobbar där sedan 1992, Ulf Balldin. Det är alltid festligt när man träffar på landsmän (även om Ulf numera också är amerikan) här och där i världen.

Ulf Balldin och Christer Fuglesang

Jag hälsar på Ulf Balldin i hans tjänsterum på Brooks AFB. Han är också lite knuten till NASA via ett kontrakt med ett annat företag, Wyle Laboratories.
 ©C.Fuglesang

Videoklipp på när det snurrar.

Videoklipp på när det snurrar.
 ©C.Fuglesang

Hälsningar,

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009