Nyhetsbrev nr 22

Houston, 9/8, 2003

 

Hej igen!

Efter en skön semester hemma i Sverige så återvände jag till träningen och värmen i Houston i mitten av juli. Träningen fortskrider i lagom lugn takt, men värmen är mindre behaglig. I förrgår var det nytt värmerekord för just 7:e augusti med 40 grader. Men värre än temperaturen är den höga luftfuktigheten som gör att t.o.m. mitt i natten är det som att stiga in i en bastu när man går ut ur husens behagliga luftkonditionerade miljöer. Utan luftkonditionering skulle Houston aldrig kunna vara USAs fjärde största stad med fyra miljoner invånare! Nog om detta.

I El Paso, i Texas västra hörn, har NASA en liten bas på stadens internationella flygplats. Där har man några specialutrustade flygplan av typen ”Gulfstream II” som används till att träna anflygning med rymdfärjan. Flygplanen, som heter Shuttle Trainer Aircraft (STA), har modifierats för att ha ungefär samma flygdynamiska egenskaper som rymdfärjan har när den kommer in för landning. Dessutom har STA mycket speciella cockpitar, högra halvan ser ut som en vanlig flygplanscockpit, men vänstra halvan är byggd som rymdfärjans cockpit.

 

En av NASA:s fyra STA (Shuttle Trainer Aircraft)

En av NASA:s fyra STA (Shuttle Trainer Aircraft) på El Paso's flygplats  ©C. Fuglesang

Ungefär varannan vecka så tränar astronautpiloterna Terry och Billy O anflygning med en STA. Oftast är det i El Paso, men emellanåt flygs STA-planen till Cape för att ge astronautpiloterna möjlighet att träna på just den landningsbana där vi planerar att landa. Från El Paso flyger man en kvart norrut, till ett flygtestområde i New Mexico som heter  White Sands Space Harbour

Det är instruktörspiloten, som sitter till höger i cockpiten, som flyger STA:n upp i läge för att starta anflygningen på några kilometers höjd. Sedan drar han av på gasen och överlämnar till astronauten att glidflyga planet, likt en rymdfärja, ner för landning. När planet är någon meter över landningsbanan så förkunnar instruktören ”touch-down”, drar på full gas, tar över och flyger upp till hög höjd igen och en ny anflygning påbörjas. Ett träningspass tar drygt en timme och 10-12 anflygningar brukar hinnas med. Jag har också varit med några gånger som åskådare och för att få se träningen under realistiska förhållanden. Innan en astronautpilot får flyga med rymdfärjan måste han/hon ha gjort minst ett tusen träningsanflygningar och den här träningen har mycket hög prioritet för befälhavaren och piloten i varje besättning.

Billy O i STA-cockpiten

Billy O i STA-cockpiten; flygplanet som används för att träna rymdfärjelandningar © C. Fuglesang

Jag har varit med Billy O och Terry två gånger till El Paso de senaste veckorna, bl.a. för att jag behövde T-38 flygtid. Vi tar oss alltid till och från El Paso med T-38:or. Det är drygt en timmes flygtid i varje riktning, vilket är precis lagom. I tisdags var det dock mer än flygtiden som gjorde att jag följde med. Efter Billy O:s träningspass med STA:n (som f.ö. avbröts efter bara en anflygning p.g.a. dåligt väder) så fortsatte vi med bil till Las Cruces i New Mexico. Utanför denna medelstora stad i halvöknen så ligger White Sands Test Facility  Vi skulle titta på några tester med ammoniak och rymdpromenadsdräkten (EMU). Under en av rymdpromenaderna så ska min kollega Beamer koppla om de slangar som transporterar ammoniak från värmeväxlare till radiatorer. Det är sista steget i kedjan som avleder all värme som genereras ombord. Ammoniaken fungerar som kylvätska och kyls själv av i radiatorerna, som strålar ut värmen i rymden. 

Beamer kopplade ihop samma kopplingar under sin förra flygning och då visade det sig att det var läckage i en koppling. Ammoniak är farlig i även små mängder, därför bör det absolut inte komma in i rymdstationen. Rymddräkten är lufttät, så under själva rymdpromenaden är det ingen fara för någon. När Beamer fick ammoniak på sig förra gången löstes det genom att han fick ”sola” sig ute i rymden under en längre tid innan man bedömde att ammoniaken som skvätt på honom dunstat bort. Nu vill man dock vara lite bättre förberedd, så därför var vi med på två tester. Ett där man spillde ut lite ammoniak på rymddräktsmaterial och så fick vi titta och se hur det ser ut och bedöma hur små mängder det över huvudtaget går att notera. Jag kunde konstatera att ammoniak är helt färglös och bästa sättet att se den var att använda rymdhjälmens strålkastarljus och titta i liten vinkel mot tygets yta. Det andra testet demonstrerade hur vissa testtuber fungerar. I fall vi misstänker att vi har haft en läcka under rymdpromenaden ska vi använda testtuberna i luftslussen för att undersöka om vi verkligen har dragit in någon ammoniak med oss. Kontrollen görs när vi nått ungefär en tredjedels tryck, innan vi öppnat luckan till resten av ISS och innan vi tagit av oss rymddräkterna.  

 

Christer observerar ammoniaktestet i White Sands Laboratoriet

Christer observerar ammoniaktestet i White Sands Laboratoriet
 ©C. Fuglesang

Det är mest troligt att Beamer får ammoniak på sig och då blir det jag som måste inspektera hans rymddräkt. Beamer var inte med i White Sands eftersom han var upptagen med att pröva ut metoder för att laga rymdfärjans värmeplattor ”tiles”. Efter Columbia-olyckan är en huvuduppgift att få fram metoder för att kunna laga rymdfärjornas värmeskydd i rymden, ifall det skulle skadas på liknande sätt som hände Columbia.

Olyckans utredningskommitte, CAIB  har meddelat att deras rapport släpps den 26:e augusti. Samma dag kommer astronauterna på NASA att få en specialgenomgång av rapporten. Inga direkta överraskningar förväntas, men den lär bli starkt kritisk till många aspekter av hur NASA sköter rymdfärjorna. Därefter kommer kongressen att säga sitt och det blir nog en hel del hårda ord. Vissa kongressledamöter har redan sagt att rymdfärjorna inte bör flyga mer. Men det är nog inte den dominerande åsikten, utan troligen skingras röken framåt hösten och då kan NASA slutligen presentera en ny riktig plan för de kommande rymdfärjeflygningarna och det fortsatta byggandet av den internationella rymdstationen. De datum som gäller just nu som ”inte-start-före” är 11 mars 2004 för STS-114 (den första flygningen) och 13 september samma år för oss (STS-116).

Förutom att det så småningom blir ett nytt startdatum så är det också troligt att programmet för vår flygning kommer att förändras. Bl.a. beror det på att STS-114 kommer att behöva ta med sig diverse saker som inte var planerat från början. En följd av det blir att en del av den ursprungliga lasten måste flyttas fram till senare flygningar, som i sin tur inte kan ta allt enligt den nuvarande planen. Alla möjliga rykten surrar, men det är bara att vänta och se hur det blir så småningom.

När CAIB-rapporten släpps kommer jag själv att vara i Sverige, i samband med att SMART-1 skjuts upp. Det är en mycket spännande rymdfarkost som Rymdbolaget byggt på uppdrag av ESA. Den ska bl.a testa en ny typ av motor för att driva fram farkosten. SMART-1 skjuts upp natten till den 29:e augusti (svensk tid) med en Ariane-5 raket från Kourou i Sydamerika och målet är månen.

Slutligen en liten kulturell kuriositet jag noterade häromdagen. Jag tittade på en relativt ny film, Minority Report med Tom Cruise som hjälte. Det var på DVD och jag hade satt på den engelska texten förutom ljudet. Vid ett tillfälle uppsöker hjälten en skum läkare med brottsligt förflutet (Peter Stormare), ty hjälten jagas av polisen men behöver en operation. Läkaren har en blond sjuksköterska, som uppenbarligen inte talar engleska. När dessa två talar med varandra, och vid ett tillfälle när hon sjunger för sig själv, så står det på den engelska texten ”speaking Russian” och ”singing in Russian” – men i själva verket är det svenska som talas och sången som sjungs är ”Små grodorna”! Det var med viss förnöjsamhet jag berättade det här för mina kollegor och deras slutsats var att det verkar mer trovärdigt i filmen om en skum figur kommer från Ryssland än från Sverige. Jag vet inte hur det är med det i verkligheten, men det speglar nog i alla fall förväntingar här i USA.

 

Hälsningar,

Christer Fuglesang

Senast uppdaterad: 22 juni 2009