Nyhetsbrev nr 12

Houston 19/12/2002

God jul vänner!
 
Det börjar lida mot jul och STS-116 besättningen är inne på sista träningsveckan före ett två veckors uppehåll över jul och nyår. Fast vädret känns inte speciellt julaktigt. I söndags var vi och köpte gran – i T-shirt och kortbyxor. Men sedan hade vi besättningskollegorna med fruar hemma hos oss på adventsglögg och pepparkakor och det kändes genast lite mer jullikt.

 
I måndags och tisdags var vi återigen vid Cape i Florida. Vi inspekterade ESP2 (External Stowage Platform), det är den plattform där det lagras reservdelar till fackverket och solpanelerna. Vi ska flytta tre lådor med reservdelar till ESP2. Pumpmodulen är den största reservdelen som vi har med upp.. ESP2 kommer att skickas upp med STS-114 i mars och monteras i hörnet mellan Quest (luftslussen) och Destiny (det amerikanska laboratoriet). Som vanligt tittade vi också på P5, fast nu är den inlindad i plast så vi kunde inte se så mycket. Modulen P5 är redan helt färdigutrustad och väntar nu på att bli instoppad i rymdfärjans lastutrymme. Fast det kommer att dröja ett tag, ty vår rymdfärja, Atlantis, ska först flyga uppdraget STS-114/ISS-ULF1 (ULF står för ”Utility and Logistics Flight”).
   
Billy O inspekterar ovansidan av ESP2

Billy O inspekterar ovansidan av ESP2 © C. Fuglesang 
 
Utflygning från Cape 
Utflygning från Cape. Under flygplanet syns en av de två rymdfärjeuppskjutningsplatserna. 
© C. Fuglesang

När vi flög hem från Cape i våra T-38:or var det dagtid och vackert väder och jag kunde ta ett par fina kort över Kennedy Space Center med uppskjutningsrampen och byggnaden där rymdfärjan sätts ihop med sin externa tank och boostrar före den rullas ut till startrampen
 

Som vanligt har det varit diverse simuleringsövningar. Förutom all simulering för start och i bana har vi också genomfört simuleringar för dockning i en speciell simulator. Simulatorn är placerad i en kupolformad lokal, ungefär som en liten version av IMAX-biografen Cosmonova på Riksmuseet i Stockholm. I mitten är det en plattform med en modell av aktre delen av rymdfärjans flygdäck. Det är därifrån befälhavaren flyger farkosten och styr den till rymdstationens dockningsport. På kupolen projiceras rymdfärjan (dvs. vad man ser ut genom fönstren), rymdstationen, jorden och solen och andra himlakroppar. Jordytan flyter förbi väldigt naturtroget, i alla fall för en som inte sett det på riktigt, och man kan känna igen olika geografiska områden och ibland t.o.m. känna lite yrsel av rörelsen.
  
Terry i dockningsimulatorn 
Terry i dockningsimulatorn flyger rymdfärjan in mot ISS.
Kaffemuggen ingår inte i standardutrustningen © C. Fuglesang
 
 
Vy genom tunnel och luftsluss mot rymdfärjans mittdäck 
Vy genom tunnel och luftsluss mot rymdfärjans mittdäck där Beamer sitter och studerar checklistor.
© C. Fuglesang
 
Dockningsimuleringen brukar börja ungefär en och en halv timme före dockningen, när rymdfärjan är cirka 2 km snett bakom och under rymdstationen. Två halvmanuella korrigeringspulser med raketerna följer i rätt rask takt. Jag kallar dem så därför att det är datorerna och navigeringsprogrammen som räknar ut pulsernas storlek och riktning, men motorerna slås på och av manuellt. När vi är 600 m från stationen tar Terry över helt och flyger manuellt utifrån vad han ser och vad de olika instrumenten säger. Huvudinstrumentet, TCS, ger bra data både för avståndet och hastigheten relativt ISS. Som reserv har vi en handhållen radar – sådana som polisen använder för att kolla fortkörare – och en av mina huvuduppgifter är att sköta den. När Terry tar över så är vår anlöpningshastighet runt 1 m/s. Den minskar allteftersom vi flyger upp emot och ikapp stationen. Vid 200 m avstånd befinner vi oss rakt under ISS med en hastighet av 0.2 m/s. Hela tiden har vi målet (ISS) rakt ovanför oss, d.v.s. vi ser det genom fönstren i taket. Dessutom har vi TV-kameror inzoomade på stationen. Sedan flyger Terry oss i en båge upp och rakt framför ISS. Rymdstationen flyger med sin dockningsport framåt, så vi linjerar upp oss i stationens hastighetsriktning. På 100 m avstånd är vi helt upplinjerade och börjar den slutliga angöringen, vilket sker med en hastighet av endast 0.06 m/s (60 cm per sekund). När 10 meter återstår kontrollerar vi att rymdfarkosterna är perfekt orienterade i förhållande till varandra. Mindre än 1 grads avvikning i någon axel ska det vara. Det är mitt ansvar att kolla detta och om det inte är riktigt tala om vad för manöver vi måste göra. Den sista biten in flygs med en relativ hastighet av futtiga 0.03 m/s. Jämför det med de 8 km/s som vi rör oss med i förhållande till jordytan! Trots det känns det som om dockningsporten kommer snabbt emot oss de sista sekunderna före vi kopplas ihop. Själva ihopkopplandet ser man ut genom akterfönstren där vi har bra utsikt mot dockningsmodulen.
 
Besättningen på den senaste flygningen, STS-113/ISS-11A, har inlett sina avrapporteringar (”debriefs”). Under två veckor gör de i stort sett inget annat än att gå från expertgrupp till expertgrupp och svara på otaliga frågor om hur det var, vad som fungerade och vad som inte fungerade, om träningen var tillräcklig, om maten var god osv. (Det var väl på håret att maten räckte, ty de fick stanna uppe fyra dagar extra p.g.a. dåligt väder i Florida!). Jag var på deras rymdpromenadsavrapportering idag och fick bl.a. höra att det mesta är lättare i rymden än i poolen, vilket är skönt att veta. Det är i huvudsak finess som behövs, men emellanåt är det bra med lite styrka också. Men det sas också att det är besvärligt att ha en rymdpromenad första dagen efter dockning (vilket de hade), men det vore ännu värre att ha en promenad dagen före avdockning (vilket de inte hade). För STS-116 planeras både och, så jag hoppas vi kan få vår 12:e dag som i så fall blir mellan den sista rymdpromenaden och avdockning.

Höjdpunkten sedan mitt förra brev är lätt att peka ut: min fru Lisa och jag blev inbjudna till Nobelhögtidligheterna och även om jag var tvungen att trixa en del med träningen så kan man ju inte tacka nej till det.Årets nobelpris i fysik handlade om partiklar från rymden och om detektorer i rymden, så det ligger ju nära mina arbetsområden. En detektor som nämndes av Nobelkommittén, Chandra, skickades f.ö. upp med en rymdfärja för några år sedan och med på den var Michel Tognini, ESA-astronaut från Frankrike. Dessvärre hann jag inte stanna till Lucia, men lite härlig äkta julkänsla fick jag i alla fall med mig hemifrån Sverige.

Vår träning återupptas den 6:e januari och redan den 7:e ska vi i poolen. Jag tror nog att tempot kommer att öka en del efter helgerna. Mitt nästa brev blir i mitten av januari. Så nu får jag önska alla ett

GOTT NYTT ÅR!

Hälsningar,
Christer Fuglesang
 
 

Senast uppdaterad: 4 juni 2009